ArmchairConductor

God Jul och Gott Nytt År 2012

2011-12-26T16:27:00.000+01:00

Bilden är Olaf som statist i Carmen på Stockholmsoperan 1954. Göran Genteles berömda uppsättning med Kerstin Meyer, Arne Hendriksen, Elisabeth Söderström och Busk Margit Jonsson. Dirigent var Sixten Ehrling.

Jag staterade på Operan under min gymnasietid på Östra Real 1951-1955. Det började med Aida. Sen var jag också med i Carmen, Faust, Lohengrin och Arnljot. Jag var också statist i baletten Törnrosa 1955. Mary Skeapings koreografi och Yngve Gamlins dekor. Det var mitt sista framträdande på Kungliga Operan i Stockholm.

God Jul och Gott Nytt År 2011

2010-12-25T16:01:00.001+01:00

Bayreuth 2010 – på radio och som live web stream

2010-08-19T13:09:00.001+02:00

Årets Bayreuth-festspel, som pågår 25 juli till 28 augusti varje år, har jag bara upplevt genom radiosändningar via Internet. (Och som live web stream – se uppdatering.) Den första föreställningen av varje verk sänds av radiostationer i Europa, USA, Australien och Japan, antingen direkt eller inspelad. Sändningarna hittar man hos Operacast. Jag har lyssnat på nästan alla. (Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.)

Årets nyinscenering var Lohengrin i Hans Neuenfels iscensättning. Något egendomlig, med kören som råttor. Men musikaliskt toppen – med Bayreuthdebuterande Andris Nelsons som dirigent.

Jonas Kaufmann var Lohengrin – lysande sångligt och han ser verkligen bra ut.

Nästa år kommer rollen tydligen att övertas av ännu en snygg och välsjungande tenor – Klaus Florian Vogt. Årets uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg i Katarina Wagners iscensättning är något ändrad jämfört med den jag såg 2008. Nu har Walter von Stoltzing (Vogt) fått rasta-look.

En engels bas James Rutherford gjorde sin Bayreuth-debut som Hans Sachs. Betydligt bättre än de tidigare i denna uppsättning, tycker jag.

En anan tenor som gjorde sin Bayreuth-debut var Johan Botha som Siegmund i Valkyrian. Väldig kroppsstorlek, men bra lät det.

Valkyrian kan man se från lördag 21 augusti kl 16 som Live Web Stream, och sedan: “An on-demand version of "The Valkyrie" will be online for registered users between August 22 to September 5. Depending on the user's computer facilities, the viewer can enjoy the opera in high-resolution HD video quality and surround sound.

The real-time web stream is accessible for EUR14.90 (payable by credit card, ClickandBuy or Paypal) at http://www.siemens.com/festivalnight and starts on August 21, 2010, 4:00p.m.”

Uppdatering lördag 21 augusti kl 22

Jag inhandlade några kablar och kopplade TVn till datorn, och betalade mina EUR14.90. Och så satt jag från kl 16 till nu framför TVn och njöt av denna toppensändning. Två timslånga pauser med back-stage reportage. Bild och stereoljud var av hög kvalitet. Föreställningen likaså. Vacker och insiktsfull iscensättning. Det musikaliska leddes av Christian Thielemann, utan jämförelse fantastiskt bra, tycker jag.

Minst lika bra bild och ljud som jag brukar få från MEZZO eller 3sat – och man slapp se någon logga i övre hörnet.

Norma och Werther i Paris - Paulina Pfeiffer och Jonas Kaufmann

2010-01-23T18:58:00.001+01:00

Min gode vän Caj och jag reste till Paris för att få vara med om Paulina Pfeiffers sceniska debut på operascenen – i detta fall på Châtelet i Paris. Paulina är en ung sångerska som gått ut Operahögskolan i Stockholm för några år sedan. Underbar uttrycksfull röst och skådespeleri har vi redan erfarit, så det skulle bli spännande. Debutrollen var Adalgisa i Bellinis Norma.

Klicka på bilderna för att få en lite större bild. Gå tillbaka med Back-tangenten.

Uppsättningen regisserades av Peter Mussbach (tidigare chef tillsammans med Daniel Barenboim på Staatsoper i Berlin). Det var rätt obegripligt – det utspelades på ett dårhus (tror jag) med kören som patienter på scenen hela tiden. Scenbilden var i alla fall vacker att titta på, med fin ljussättning. På scenen förekom stora klot – ganska effektfullt även om man inte riktigt förstod vad de hade där att göra. Huvudpersonernas dräkter var också något egendomliga. Regissörsteamet blev rejält utbuade efter föreställningen.

Musikaliskt var det däremot väldigt bra. Dirigenten verkade inte vara populär vare sig hos sångarna eller en del av publiken. Men jag tyckte det lät väldigt fint av både orkester och kör.

Norma sjöngs av Lina Tetriani, vårdat och vackert, men jag saknade den utstrålning som jag väntar mig från en Norma.

Paulina däremot var lysande. Jag kanske är partisk men även de recensioner jag läst – se nedan – tyckte så.

Giornale della musica : Norma massacrata da Mussbach lyder rubriken ---- Il lavoro musicale è meticoloso, drammaticamente teso e l'Ensemble Matheus ha rivelato un'inaudita paletta di colori. Un cast dignitoso in cui ha brillato Paulina Pfeiffer (Adalgisa) e Wojtek Smilek, un Oroveso dell'ultima ora.

Altamusica: Le grand flop : Plus intéressante, Paulina Pfeiffer (Adalgisa) possède une voix charnue qui ne demande qu’à se développer.

Financial Times : And like so many Normas, she (Lina Tetriani) is outclassed by her Adalgisa, Paulina Pfeiffer, who turns on the power and justifiably walks off with the applause.

Kulturkompasset : The beautiful singing PAULINA PFEIFFER, was a great experience as Adalgisa, she has it!, and in the great Swedish-Nordic singing tradition, headed by Birgit Nilsson, Elisabeth Söderström, Kirsten Flagstad, Ingrid Bjoner. Paulina Pfeiffer has this little extra which is needed. I shouldnt be surprised if she soon could be one of the great Wagner singers in the world, but hopefully not “only” Wagner, too the other many great roles in the Lyric Dramatic repertoir are all waiting for her and her beautiful voice. The duets between Lina Tetriani and Paulina Pfeiffer was of an extraordinary beauty. I trusted in both these young female singers, they were the figurs that they were playing in the performance. Blandine Staskiewicz sung Clotilde. BRAVA.

Forum Opera : L’un des plus grands plaisirs de cette soirée nous a été offert par Paulina Pfeiffer incarnant une Adalgisa sensuelle, ardente, resplendissante de jeunesse. Encore peu familière des grandes scènes internationales, cette mezzo au timbre clair et éclatant, se joue des difficultés de la partition, caracolant jusqu'au contre-ré dans son duo avec Pollione. Cette nouvelle Adalgisa nous offre un éventail de couleurs d’une extrême richesse, allant de la caresse au pépiement joyeux, de la peur au dédain outré, et ce, tout en cabriolant sur scène dans les positions les plus acrobatiques.

Dagen innan var vi på Werther på Opéra Bastille. En helt annan typ av uppsättning med sparsam dekor och med fokusering på huvudrollerna och utan något påhittat utanverk.

Vilken lycka att få uppleva Jonas Kaufmann live. Rollen som Werther passade honom fint både vokalt och sceniskt. Charlotte var Sophie Koch – också superb. Veteranen Michel Plasson dirigerade.

Elisabeth Söderström 1927 – 2009

2009-11-22T15:37:00.001+01:00

En av de sopraner som betytt mycket för mig sedan min ungdom på 1950-talet var Elisabeth Söderström. Nu är hon borta. Susanna i Figaros bröllop, Mimì i La Bohème, Micaela i Carmen, för att bara nämna några roller som jag minns från den tiden.

Så mycket Verdi tror jag inte hon sjöng, men jag minns faktiskt La Traviata. Det var inga glansfulla sluttoner i Sempre libera, men i de övriga akterna var det fint och gripande. Hon sjöng nog inte Violetta så många gånger.

Sen kom Janaceks Testamentet (som Affären Makropulos kallades då) – och senare de övriga Janacek-rollerna.

I Rosenkavaljeren tror jag att det på Stockholmsoperan började med Fältmarskalkinnan, sedan också Octavian.

Jag minns också med glädje en kortvarig Wagnerutflykt på Stockholmsoperan Eva i Mästersångarna i Nürnberg som hon sjöng i några föreställningar 1962 (en föreställning radiosändes).'

Allt sjunget på svenska, som man gjorde då. Elisabeth Söderströms textning var glasklar. Ingen textmaskin behövdes.

Men vad jag inte sett live är hennes Grevinna i Capriccio. Denna Straussroll gjorde hon i Glyndebourne. Det finns en TV-inspelninng av BBC från 1976 som sänts i svensk TV. Andra i den inspelningen är Kerstin Meyer och Håkan Hagegård. (Den verkar inte ha kommit ut på kommersiell video eller DVD.)

Något för SVT1 eller SVT2 att reprissända – eller varför inte Rosenkavaljeren från Stockholmsoperan – den måste finnas i SVTs arkiv. Dirigent är en ung och slank Leif Segerstam (om jag minns rätt).

Ur Capriccio har jag bara slutscenen på en CD-inspelning, där hon också sjunger Vier letzte Lieder.

Här har jag hittat några videoklipp från YouTube:

The Guardian har en fin dödsruna, skriven av Alan Blyth )(en känd kritiker, som själv avled 2007

Fotot högst upp: Elisabeth Söderström, seen on BBC television in 1969. Photograph: Reg Wilson/Rex Features –från The Guardian.

Lulu i Madrid

2009-09-30T17:23:00.001+02:00

I måndags var jag på premiären på Teatro Real i Madrid av Alban Bergs opera från 1935 – Lulu. Det var en uppsättning i samarbete med Covent Garden-operan i London, som spelade verket i juni i år. Agneta Eichenholz var Lulu både i London och Madrid. Helt lysande, sångligt och dramatiskt.

Uppsättningens regissör var Chistof Loy. Det var en högst ‘minimalistisk’ uppsättning. En vägg som bakgrund och en stol som enda föremål på scenen.

Det blev mycket gripande – men om man inte hade ett rätt bra grepp om vad operan handlade om – och handlingen är något komplicerad – så hjälpte inte regin mycket.

Och en del av premiärpubliken i Madrid tyckte nog det var rätt tråkigt. När tredje akten började hade minst en tredjedel av parkettpubliken gått hem.

Dirigent i London var Antonio Pappano, men i Madrid hade man engarerat Eliahu Inbal – nog mer känd som symfonidirigent. Tydligen hade det varit viss friktion mellan sångare och orkester å ena sidan och dirigenten å den andra. Själv tyckte jag dock det lät fint på premiären. Jag kanske inte kan operan tillräckligt för att märka när det gnisslar.

Lulu och grevinnan Geschwitz (Jennifer Larmore). Precis innan Lulu mördas i London av Jack the Ripper, sjunger Geschwitz att hon ska resa tillbaka till Tyskland och skriva in sig på ett universitet och studera juridik – hon måste kämpa för kvinnans rättigheter:

Ich lasse mich immatrikulieren. Ich muss für Frauenrechte kämpfen. Jurisprudenz studieren.

Sen sticker Jack kniven i henne också och operan slutar.

Stonewall 40 years – I was there

2009-07-08T18:59:00.001+02:00

Or almost. I arrived in New York City in the early morning of Sunday June 29, 1969 together with four friends (Larserik, Michael, Carl-Thomas and his boyfriend). We stayed at the 42nd Street YMCA.

In the hot afternoon I went for a shower. I met a guy there, John, and we went back to my cabin. He did not himself live at the Y, but a few blocks away, and he invited us for drinks to his apartment where we had a magnificient view of Manhattan. He told us of the incidents in the Village on Friday night.

We went down there in the evening. There were still crowds outside the Stonewall Inn in Christopher Street. We stayed in the area with lots of people going around. We came back the following night, still large crowds in front of Stonewall.

As one observer writes: “There was something in the air, freedom a long time overdue, and we're going to fight for it. It took different forms, but the bottom line was, we weren't going to go away. And we didn't.”

We did not know then that this was one of the decisive events in Gay History, the memory of which is celebrated in many countries – where it is at all possible.

We then flew to San Francisco – THE gay city at the time – at the end of The Flower Power epoch but a decade or more before AIDS. I landed up in Berkeley on 4th of July, and I have a few photos from there.

Visa fullständigt album

Then to Los Angeles. There I met Walter’s mother. We had coffee together, as you can see.

Walter and I shared my flat in Stockholm when he was a student here 1961-1963. He later became a professor at Smith College, a distinguished women’s college in Massachusetts. (His obituary stresses his Catholicism – something that did not manifest itself during his Stockholm years, and only hints at his being gay – something that was definitely part of his way of life. He liked Sweden, except for it’s bright summer nights: ruinous for cruising he used to say.)

Then back to New York, where we could stay in a flat on the Upper West Side thanks to friends we had met in San Francisco, and spent a week-and at Fire Island toghether with John (from YMCA) and other friends. We stayed in New York when the first manned moon landing took place.

It was quite an eventful summer.

Min röst till Piratpariet i EU-valet

2009-05-30T18:16:00.000+02:00

För ett år sedan – 15 juni precis innan FRA-omröstningen - skrev jag om min oro inför den massavlyssning som FRA – lagen innebär. Mina farhågor besannades – lagen röstades igenom. Sen kom Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet.

I dag skriver Isobel Hadley-Kamptz på ledarplats i Expressen precis vad jag tänker. Jag måste citera lite:

För ett knappt år sedan visste jag inte om jag någonsin kunde tänka mig att rösta igen. Det var dagen efter att riksdagen beslutat att göra statliga kopior på medborgarnas hela digitala liv. Alla utom en av de riksdagsledamöter som i vanliga fall talade vackert om frihet och integritet tryckte snällt på rätt knapp när husse viftade. ----Det gör fortfarande ont. Sedan har det fortsatt. Vi hånades av en statsminister som sade att alla skulle glömma debaclet över sommaren, över hösten, ja i alla fall till nästa val. Under våren har vi fått Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet där operatörerna tvingas lagra alla telefonsamtal, mejl, sms, mms, all internettrafik.

Precis så känner jag. Hon kryssade andranamnet på Piratpartiets lista Amelia Andersdotter. Själv kryssade jag förstanamnet Christian Engström.

Andra som på ett klart och tydligt sätt tagit ställning är Henrik Alexandersson – HAX och Oscar Swartz. Läs gärna också författaren Lars Gustafsson som också förklarar varför han lägger sin röst på Piratpartiet.

Fler inlägg kan den intresserade hitta i Min blogglista i högerspalten. Också Le Figaro skriver om piratpartiet, för den som läser franska. (Tipstack till Anaïs.)

För den som måste rösta vänster och tycker dessa frågor är viktiga kan kryssa Erik Josefsson på Vänsterpartiets lista. Här kan man se en film från SVT-Play med honom.

Spader Dam på Stockholmsoperan

2009-05-23T09:44:00.000+02:00

I lördags 16 maj var det premiär på Spader Dam på Stockholmsoperan. Jag var inte där, för jag satt hemma och lyssnade på direktsändningen i Sveriges Radio P2. Men jag var på föreställningen den 22 maj och blev mycket imponerad av både icensättningen av Dmitri Bertman, som satte upp Eugen Onegin för några år sedan, och av det musikaliska.

Operans hemsida har en liten film från uppsättningen.

Klicka för större bild

Spader Dam är en av mina favoritoperor. Det tycker inte alla. En av mina bänkkompisar tyckte det var rätt långt. Sångarna var genomgående bra till lysande – men det blir nog ett lyft i höst när Herman ska sjungas av Alexandrs Antonenko och Lisa av Inessa Galante. Greve Tomskij sjungs – och spelas – då åter av Marcus Jupither.

Bilder från Kungliga Operans hemsida

Cecilia Bartoli i Stockholm

2009-05-22T09:16:00.000+02:00

En vecka efter den högromantiska konserten med Renée Fleming och Orchstre de Paris under Christoph Eschenbach var det dags för nytt storsångarbesök i Stockholms Konserthus. Denna gång med Ceclilia Bartoli och Orchestra La Scintilla. En liten orkester från Zürich som spelar på originalinstrument från början av 1800-talet. I många av numren fanns vackra solopassager för olika instrument, inkl en liten harpa.

Cecilia Bartoli var i högform och sjöng underbart med sin vackra, men inte alltför stora röst. Höjdpunkterna var nog Rossiniariorna från Askungen, Semiramis och Otello. Underbar frasering och uttrycksfullhet i sången – och hon var på strålande glatt humör, först i en bländvit, sedan i en röd klänning. Båda med långt släp som höll på att fastna en gång när hon gjorde sorti.

Det var alltså ett Malibran - program som framfördes. Publiken var i extas och vi fick tre extranummer – bl a ett av Manuel García (Maria Malibrans far) där hon själv hanterade kastanjetter.

Nu dröjer det ända till september, då kommer Anna Netrebko och Massimo Giordano.

Wieland Wagner’s 1965 Bayreuth Ring – rare rehearsal footage

2009-05-17T14:00:00.000+02:00

Här hos Mostly Opera hittar man spännande små videor från repetionerna – bl a med Birgit Nilsson, Theo Adam, Wolfgang Windgassen, Leonie Rysanekt, James King, Martti Talvela m fl

Klicka här för Ringen-delarna. (Det verkar bara komma ljud från vänster kanal.)

Kommer ursprungligen från Ringburg på YouTube.

Renée Fleming i Stockholm

2009-05-16T01:20:00.002+02:00

På fredagkvällen den 15 maj var det en toppenkonsert i mitt abonnemang på Konserthuset i Stockholm

Orchestre de Paris gästspelade. En fransk orkester, men bara tyska verk spelades. Dirigent var Christoph Eschenbach

Det började med slutscenen ur Capriccio av Richard Strauss. Helt lysande, och som extranummer fick vi höra Zueignung och Morgen – två av Strauss mest älskade sånger för sopran och orkester. Man tappade andan.

Foto: Andrew Eccles/Decca

Här är det på Youtube – ett långt avsnitt, från Parisoperan, tror jag.

Jag har själv bara sett Renée Fleming live för många år sedan. Det var i Berlinfilharmonikernas nyårskonsert 1992 med Claudio Abbado som dirigent. Verk av Richard Strauss och den avslutades med Slutscenen ur Rosenkavaljeren med Fredrika von Stade som Octavian och Kathleen Battle som Sophie. Den utannonserade Fältmarskalkinnan Cheryl Studer ställde in och en ung, då rätt okänd amerikansk sopran Renée Fleming hoppade in.

Efter pausen Bruckners Symfoni nr 9. Storartat spelat – även om mitt intryck var att Bruckner-klangen lät lite annorlunda än jag är van vid från Filharmonikerna eller Radiosymfonikerna.

Så här tyckte Dagens Nyheter

Bayreuth 2008

2008-08-12T18:12:00.053+02:00

Så kom jag än en gång till Wagnerfestspelen i Bayreuth. Denna gång tillsammans med Richard Nordberg från Svenska WagnerSällskapets styrelse och årets två stipendiater Michaela von Koch och Susanna Sundberg.

Stipendiaterna på Festspelshusets balkong

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större storlek)

Jag bodde på samma svindyra hotell som förra gången (Arvena). Frukostmatsalen var öppen till kl 13.30, så det gick att få sig lunch där. Innan vila före föreställningarna, som alla började kl 16.00 (och slutade efter 22 med timslånga pauser som vanligt). I lobbyn på hotellet fanns en dator för gästerna med internet. Ville man ansluta sig på rummet gick det bra med W-lan, men det kostade 10 € i timmen (det brukar vara gratis i Sverige och Danmark, vad jag hittills erfarit).

Jag reste iväg dagen efter den regniga Prideparaden i Stockholm, och kunde i hotellobbyn läsa om Oscar Swartz gerilla-performance mot FRA. Jag stötte själv på Oscar vid Slussen. Kolla här

Första dagen i Bayreuth var jag på ett 'Einführungsvortrag' till kvällens verk: Mästersångarna i Nürnberg. Denna gång av Detlev Eisinger, helt annorlunda stil än den andre föreläsaren Stefan Mickisch (som jag hörde förra gången). Föreläsningen höll på i nästan två timmar med en halvdan högtalaranläggning; musikexempel på flygel förstås. Han hade några synpunkter om raderna i slutet av verket, där Hans Sachs, och sen alla personerna och kören på scenen sjunger:

"zerging in Dunst das heil'ge röm'sche Reich, uns bliebe gleich die heil'ge deutsche Kunst!"

Alltså: även om den politiska enheten 'det heliga romerska riket' (som då var den officiella beteckningen på det dåvarande tyska området) förgick, så hade vi kvar vår 'heliga tyska konst'. Vilket, om jag förstod saken rätt, mildrar det nationalistiska draget som så många reagerat mot, och som utnyttjades under nazitiden.

Kvällens förställning var alltså Mästersångarna i Nürnberg, andra året av Katarina Wagners iscensättning. Själv uppfattade jag det som en händelserik och kul happening, som framfördes till text och musik av Richard Wagner. Härligt musikaliskt, även om huvudpersonen Hans Sachs (Franz Hawlata ) tappade rösten i sista scenen - kanske för han tvingades kedjeröka cigaretter på scenen nästan hela tiden (inte alls ovanligt att Sachs inte håller hela operan ut; också på andra scener förekommer det, t ex Stockholmsoperan, på The Met och nu senast på Wien-operan där Falk Struckmann kraxade till i slutet, hörde jag på radiosändingen från premiären i januari i år).

Lysande var Klaus Florian Vogt som Walter von Stoltzing och Michel Volle som Beckmesser. Michaela Kaune som Eva verkade väldigt återhållsam och undanskuffad (men när jag lyssnar på radiosändningen från första föreställningen lyser hon verkligen till). Kraftiga bravorop för musikanterna efter sista akten. Utom för Franz Hawlata sin blev utbuad. Kraftiga burop för Katarina Wagner, som också visade sig - jag hörde där inga bravo, minsann.

På tisdagen visades Festspelshuset för stipendiaterna, och vi kunde komma med. Först en inledning där vi satt i salongen. Tyvärr var högtalaranläggningen dålig, så inledarna var svåra att uppfatta, även om jag förstod deras tyska. Det talade om festspelens historia och dess nuvarande organisation. Hur man engagerar solister, kör och orkester, t ex. Orkestermusikerna kommer ju från olika opera- och symfoniorkestrar från hela Tyskland, och återkommer år från år. Detta är ju en av anledningarna till att festspelen hålls från slutet av juli till slutet av augusti.

Vi fick inte se scenutrymmet eftersom man höll på att bygga om för kvällens föreställning. Men vi fick gå ner i det överbyggda orkesterdiket, med sina 'terrasser' som sänker sig 3,5 meter under scenen. Längst ner sitter bleckblåsarna och slagverken. Vi fick lära oss att det är Siegfried (från tredje akten) , Götterdämmerung och Parsifal som är direkt skrivna och orkestrerade för detta orkesterdike. De föregående verken framfördes först i sedvanliga operahus. Detta gör uppgiften för dirigenten i Bayreuth lite svårare, orkestern måste balanseras helt annorlunda här.

Så här ser bänkraderna ut. Ryggstöd av trä, tunn stoppning på stolsitsen och trägolv.

ArmchairConductor himself fick prova att sitta på dirigentpulten - häftigt. Richard tog bilden.

Tisdagens föreställning var Tristan und Isolde, samma uppsättning som 2006 återkom efter ett års uppehåll. Denna gång med Iréne Theorin som Isolde - en värdig uppföljare till Nina Stemme. Iréne Theorins sluttoner i Liebestod - 'höchste Lust' - sjunget piano, var nog något av de bästa jag hört. Stort jubel också i publiken. Dagen efter hade Iréne Theorin 'Signierstunde' i en av bokhandlarna. Lång kö hela timmen av folk som ville ha en signatur av henne på sitt program eller på ett rollfoto.

Kö i bokhandeln, Iréne Theorin har Signierstunde

Vi från Svenska WagnerSällskapet hade nöjet att få träffa henne efter onsdagens föreställning på restaurang Weihenstephan, då hon berättade om hur det är att vara i Bayreuth. Hon har varit där i flera år, men första året i en stor huvudroll. Iréne Theorin är ju svenska, och var Sällskapets stipendiat 1994. Hennes huvudscen är Köpenhamnsoperan, och hon är Brünnhilde i DVD-inspelningen av The Copenhagen Ring på Decca.

ArmchairConductor himself, Iréne, Richard och Susanna

Bland publiken fanns också våra stipendiaters rektor och vår blivande operachef i Stockholm Birgitta Svendén - hon gjorde 45 framträdanden i Bayreuth 1983-1999.

Birgitta Svendén och stipendiaterna. Hon samtalar just med Richard

Den sista föreställningen vi såg var Parsifal, årets nyinscenering signerad Stefan Herheim och dirigerad av Daniele Gatti. Många var väldigt entusiastiska över inscensättningen. Själv var jag måttligt road. Det var alldeles för mycket liv och rörelse på scenen, massor av statister, som hade allehanda hyss för sig. Riktigt dåligt var det i slutet av akt 2 när Klingsor uppenbarar sig. Gissa vad man då får se? Jo ett jättelikt hakkors i taket och uniformerade SS-män som marscherade på scenen. Otroligt taffligt blev det sen när Klingsor skulle svinga spjutet mot Parsifal. Spjutet plockades bort av de som skulle kasta det, och Parsifal plockade upp ett nytt där han stod. (Jag vet inte om det var avsiktligt, eller bara blev lite fel). När sen Parsifal lyfter spjutet, och enligt Wagners anvisningar gör korstecknet med det, föll hakkorset ner på scenen med ett brak och slogs sönder. Soldaterna ramlade omkull.

Själv kan jag nog tänka mig att hellre se en Parsifal-föreställning utan att få en dos av tysk samtidshistoria. Regissören verkar dock vara väldigt upphängd av nazi-tiden. I hans uppsättning av Rhenguldet i Riga för något år sedan var Alberich en SS-figur. Jag tycker konceptet är använt lite väl ofta för att vara genialt. Redan Götz Friedrichs Tannhäuser i Bayreuth några decennier tillbaka körde med marscherande SS-soldater.

Musikaliskt var det lysande, med långsamma tempi från Daniele Gatti. Särskilt Kwangchul Youn som Gurnemanz sjöng underbart vackert och gjorde en stark tolkning. Även Christopher Ventris Parsifal var fin. Synd bara att han var tvungen att uppträda i en kortbyxad blå sjömanskostym som på en pojke. I slutscenen uppträdde han (som vanligen Parsifal gör) i ett vitt nattlinne.

Hur som helst, det är magiskt av sitta i festspelsteatern. Akustiken gör att musiken och sången hörs som man aldrig gör det i andra salonger. Det är dyrt i Bayreuth under festspelssäsongen. Champagnen i serveringarna kostar 11 Euro för ett glas Moët et Chandon. På Bastiljoperan och på operahusen i Berlin räcker det med 9-10 Euro.

Uppdatering 14 augusti: När jag skrev om Parsifal hade jag inte läst några recensioner. Det har jag nu - och de flesta är väldigt positiva.

Här är ett avsnitt ur NYT, som illustrerar vad jag menade ovan: The opera unfolds at Wahnfried, Wagner’s home there, with the prompter’s box turned into the composer’s grave and site of the Holy Grail. A bed, placed center stage, where Parsifal’s mother dies and Kundry fails to seduce our boyish hero, is the locus of more comings and goings than a bedroom in a French farce, and it’s the obvious symbol of birth and death. Gone are the long Wagnerian stretches of inaction. Sets and singers are in constant motion.

I New York Times: här

I Der Spiegel:här

Mitt besök 2006: Bayreuth 2006

Eder ArmchairConductor (som också tagit de flesta bilderna)

Nej till avlyssning utan brottsmisstanke - inget Stasi i Sverige, tack

2008-06-15T21:07:00.032+02:00

Jag trodde vi levde i ett fritt land, med brevhemlighet som ett av de utmärkande dragen. Men så blir det inte längre om regeringen får igenom sin FRA-lag på onsdag morgon den 18 juni. Allt e-postande och Internetanvändande i Sverige kommer att passera FRA:s avlyssning. En sådan inskränkning i våra demokratiska fri- och rättigheter får inte bli verklighet.

Terrorism måste kunna bekämpas med andra medel än att all e-post och internetanvändning granskas. (Även e-post från en svensk till en annan passerar normalt gränsen - så fungerar Internet.) Svensk säkerhet måste kunna värnas även med bibehållen brevhemlighet.

Uppdatering måndag 16 juni: DN Kultur har en artikel Sveriges eget Stasi - Här -som precis visar vad det handlar om. Slutklämmen i artikeln: Som en ödets ironi väntas lagändringarna träda i kraft 2009. Samma år som Tyskland firar 20-årsminnet av DDR:s och Stasis sammanbrott återuppstår massövervakningen. Men denna gång i svensk regi.

FRA - Försvarets Radioanstalt är f.ö. en civil myndighet, och har inget med Försvaret att göra, fick jag just reda på i söndagskvällens Rapport.

Det finns många borgerliga ledamöter som inte stöder förslaget, men partipiskan viner. Det behövs fyra borgerliga ledamöter som vill rösta nej. Det kanske blir jobbigt med riksdagsgruppernas ledningar. Men vad säger deras väljare nästa gång det blir val. Ställningstagandet i en sådan här viktig fråga tror jag inte glöms bort.

Läs mer t ex hos Oscar Swartz här eller hos Isobel här

Oscar skriver också i QX: HBT-samhället måste ta strid mot FRA-lagen. Läs här

Om Stoppa FRA-Lagen nu Läs här

Så här skriver Magasinet NEO på sin blogg här "när riksdagen på tisdag avgör huruvida Försvarets Radioanstalt ska få rätt att utan föregående brottsmisstanke avlyssna all internet- och mobiltelefontrafik i Sverige är det parlamentariska läget glasklart. Samtliga borgerliga partiledningar står – av mycket svårbegripliga skäl – bakom förslaget. Men med bara fyra borgerliga ja-röster färre faller förslaget och vi får ha våra sms, mail och telefonsamtal i fred också i framtiden." /Omröstningen sker på onsdag förmiddag./

Nya operan i Oslo

2008-04-13T10:47:00.022+02:00

I går lördag 12 april 2008 invigdes Oslos nya operahus i Bjørvika. NRK sände hela 'Åpningsgallan' i både radio och i TV. Jag hade tänkt lyssna på radiosändningen (via internet) och kollade också in TV-sändningen på NRK Nett-TV i min lilla bärbara dator. Jag hade egentligen bara tänkt titta lite på själva början. Men jag fastnade och såg det hela. Det började kl 20 och slutade lite före midnatt. Den lilla TV-bilden på min bärbara dator var något oskarp, men stereoljudet via mina hörlurar var superbt.

Det började med Kongelig ankomst. Det norska kungaparet och kronprinsparet var förstås på plats. Danmark hade sänt Dronning Margrethe, Island och Finland hade sänt sina presidenter. Sverige var representerat på en nivå lägre, och hade bara förmått sända Kronprinsessan Victoria. Också Tysklands förbundskansler Angela Merkel var gäst.

Den norske kungen förklarade huset öppnat. Sen följde musik- och balettnummer blandat med korta tal av operachefen Bjørn Simensen, Norges finansminister Kristin Halvorsen (från Sosialistisk Venstreparti), och statsminister Jens Stoltenberg.

Några inslag var med en norsk komedienne Ingrid Bjørnov. Henne har jag som svensk aldrig hört talas om, men hon var toppenrolig. Hon verkade vara en publikfavorit i Norge, och publiken jublade. (På Wikpedia ser jag att hon var med i European Song Contest 1984 med Lenge Leve Livet som en del av duon Dollie de Lux.)

Vi fick också se små filmade hälsningar av intendenterna för några av världens operahus: La Scala, The Met, Covent Garden, och från operorna i Sydney och Kapstaden.

En av höjdpunkterna var Fångarnas kör ur Nabucco, som sjöngs av något som i programmet presenterades som Slavekoret. Det introducerades av finansministern. Kören bestod av 450 sångare från firmor som levererat till bygget, byggnadsarbetare och representanter från Norges alla kommuner. Dvs byggslavar och skatteslavar. Det var mäktigt att se.

Kolla videon här

De fortsatte med att i gott humör sjunga Champagnekoret från Flaggermusen (dvs slutet av Läderlappen på svenska).

Efter Jens Stoltenbergs tal kom ett avsnitt ur Porgy and Bess. Den Norske Opera samarbetar med operan i Kapstaden, och sångaren som sjöng Porgy kom därifrån. Bess sjöngs av Nicole Cabell.

Innan numret började trädde operachefen fram och berättade att den sångerska som sjöng Bess vid urpremiären 1935 i New York, Anne Brown, satt i salongen och kamerorna riktades mot henne. Hon är född 1912 i Baltimore. Hon flyttade till Norge 1948 när hon gifte sig med den norske skidhopparen Thorleif Schjelderup (läser jag i Wikipedia). Hon verkade där som sångpedagog. Bland hennes elever fanns Elisabeth Norberg-Schulz och Åsa Kleveland. Det var mycket rörande att se den gamla damen.

Det hela slutade med ett 'collage' ur Den flygande Holländaren. Wagner fick ju inspiration till operan när han med båt flytt från Riga på väg till London, och skeppet fick söka nödhamn på den norska sydkusten. Där sjöng Terje Stensvold, magnifikt som vanligt, och Turid Karlsen.

Den nästan fyra timmar långa sändningen avslutades med bilder av fyrverkeriet i Oslofjorden. Det var en väldigt fin utsändning av ett varierat program.

Bilder från NRK

Allt verkar dock inte frid och fröjd. En planerad uppsättning av ett nytt verk – Jorden runt på 80 dagar – har blivit uppskjutet på obestämd tid. Jag vet inte varför. Och så hotas operan av strejk, läser jag på NRKs nyheter.

Länk till Den norske Opera här

Verdis Don Carlo kommer i höst. Forestillingen settes opp i samarbeid med Royal Opera House, Covent Garden i London og Metropolitan-operaen i New York. Detta kan de nya operahusen göra. Stockholmsoperan klarar inte liknande utbyten, inte minst eftersom scenutrymmet är för gammalmodigt och för litet.

Nu finns det nya operahus i Helsingfors, Göteborg, Köpenhamn och Oslo. Men i Stockholm får vi nog stå ut med vårt fina men opraktiska och gammaldags operahus i minst ett decennium till.

Inte ett ord i söndagens Dagens Nyheter om att det invigts ett nytt operahus i Oslo.

Uppdatering: SvD hade på måndagen en fin artikel med bildspecial. Läs här

Uppdatering 2: DN Kultur hade på tisdagen två artiklar under rubriken Oslagbart, Oslo! Läs här och här

ArmchairConductor

Nibelungens Ring i Stockholm - och i Washington DC

2008-02-18T16:55:00.003+01:00

Så nu har jag sett hela Nibelungens Ring på Kungliga Operan i Stockholm, som alltså började med Rhenguldet den 5 januari. Det var en toppenföreställning av Valkyrian Alla var i högform, men Katarina Dalayman - den bästa av hennes Brünnhilde hittills som jag hört - fick inga blommor. Det såg lite snopet ut och bekräftar vad jag tycker: Gör som på operahusen i Berlin -avskaffa blomsterkvastarna. Jag tror inte man får stoltsera med blombuketter på The Met heller.

Siegfried var nog också den bästa jag hört - musikaliskt vill säga. Förutom Skogsfågeln - finns det verkligen ingen bättre sopran som kan kvittra till här? Det sceniska tycker jag blir sämre för varje gång jag ser det, det gäller akt 2 och särskilt akt 3. Kunde man inte sparat in på statisterna? Och hur kan man med god vilja förstöra den fantastiska stämningen i musik och handling i slutscenen med dessa fula rykande fabriksskorstenar i bakgrunden?

Jag har skrivit om Ragnarök tidigare. Åter en musikalisk toppföreställning. Åter stördes jag mycket av scenerna med videobakgrund. Särskilt i scenen i första akten där Waltraute kommer till Brünnhilde - då får man sig till livs en egendomlig svartvit stumfilm av Valkyrieritten från Valkyrian som helt förtar allvaret i situationen.

I Stockholm är det tre Ring-cyklar som spänner över 12-14 dagar. Alltså i princip bara för oss som bor i Stockholmstrakten. För dem som bor en bit från Stockholm eller i utlandet skulle det bli en dyrbar affär.

Annorlunda kommer det att bli i Washington DC i november 2009 ser jag i en annons i Opera News. Washington National Opera (General Director Plácido Domingo) ger då tre omgångar. Rhenguldet på måndagen, Valkyrian på tisdagen, Siegfried på torsdagen och Ragnarök på lördagen. Vår svenska Iréne Theorin ska sjunga Brünnhilde - som hon också gjorde i Ringen i Köpenhamn.

Om 'The American Ring' : här

God Jul och Gott Nytt År 2008

2007-12-20T21:11:00.000+01:00

Till alla mina läsare - To all my readers:

Operahögskolans Cosa nostra

2007-12-04T19:04:00.000+01:00

Så var jag på Operahögskolans slutproduktion 2007 - betecknad Cosa nostra.

En sammanställning av fyra operor, står det i presentationen. Men vad som spelades var första akten av Mozarts Così fan tutte (utom ouvertyren) före paus, och sedan en kort scen ur Verdis Maskeradbalen (med Amelias aria) samt ungefär halva andra akten av Puccinis Tosca (allt sjunget på italienska). Det började och slutade med korta scener ur Stravinskijs Rucklarens väg. Allt av någon anledning nödtorftigt förflyttat till trettiotalets Chicago. Det började och slutade med knattrande kulsprutor, som i Some like it hot, och i bakgrunden hängde en sönderskjuten bild av Al Capone (som påminde om Hugo Chavez, men det var nog en tillfällighet).

Kvällen inleddes av skolans rektor Birgitta Svendén. Hon talade om för den obildade publiken att operalibretton minsann inte är så svårbegripliga som man ibland vill tro, att man fick skratta och förmanade publiken att den fick applådera efter något bra nummer. Birgitta Svendén är en utmärkt rektor, men dessa förnumstiga förmaningar hade jag gärna sluppit.

Det hela var musikaliskt strålande - både sångare och orkester (Stockholms nya kammarorkester). Sångarna var Madeleine Barringer, Michael Axelsson, Michaela von Koch, Linus Börjesson, Susanna Stern, Anders Kjellstrand, Jannika Dahlfort, Mira Åkerman-Pyne och Alexander Niclasson.

I övrigt en blandad affär, tycker jag. Sångarna agerade fint också, inom ramen för den supertöntiga uppsättningen. Buskteater på låg nivå, tyvärr. Men publiken skrattade - alltid något.

Slutscenen i Tosca var det mest fåniga jag sett på mången dar. Blev Scarpia mördad av hennes sylvassa klack? Superoriginellt grepp, men tyvärr med den nackdelen att Tosca fick halta runt med bara en sko resten av akten, som slutade med att hon satte sig ner och åt upp ostronen som blivit över efter den oavslutade måltiden. Oavsiktligt (?) komiskt. Var får regissörerna alla sina geniala påhitt från?

Jag noterade att Tosca fick sjunga de strofer efter Vissi d'arte som brukar strykas. Synd dock att inte Linus Börjesson fick fortsätta med arian i Maskeradbalen - det hade jag gärna hört.

Mer om sångarna hittar du här

Ragnarök på Kungliga Operan i Stockholm

2007-09-21T14:18:00.000+02:00

Så har jag alltså sett sista delen i Nibelungens Ring - Ragnarök - på Stockholmsoperan i regi av Staffan Valdemar Holm. En - med vissa reservationer - storartad avslutning på hans och det övriga teamets uppsättning.

Jag var på den andra föreställningen (torsdag 20 september). TV var där och filmade, något som de gjorde ytterst diskret. Det störde i stort sett inte alls där jag satt.

Musikaliskt lysande. Katarina Dalayman hade tappat rösten, så hon bara agerade på scenen. Sjöng gjorde Rachel Tovey, en ung engelsk sopran. Helt lysande med en varm stämma och en kraftfull höjd. Hon sjöng - för första gången sas det - från Kungliga logen, längst fram till höger på första raden, ovanför orkesterdiket. Om jag förstod saken rätt har hon varit med i repetitionerna. Varför hon inte fick stå på scenen kanske hade att göra med att TV-inspelningen - bara en gissning.

Av de övriga sångarna var Hans-Peter König som Hagen helt suverän. Han sjunger också rollen i Bayreuth i den nya Ring-uppsättningen där. Och vi känner honom både från Rhenguldet och Valkyrian i Stockholm. Här hade han alltså en större roll, praktfull uppenbarelse, skådespel och sång. Men alla sjöng och agerade bra, och Hovkapellet under Gregor Bühl spelade fantastiskt fint.

Vad var det som gjorde att upplevelsen bitvis var rätt splittrad. Jo - filmerna - allt i svart-vitt. Lyriskt beskrivet i programbladet, men det blev inte roligare för det. Väldigt påträngande och störande, tycker jag.

I första scenen med nornorna visades en dansfilm - något värre pekoral har jag inte sett sen jag såg Vindhäxorna dansa på 1970-talet.

I nästa scen fick vi oss till livs bilder från de tidigare verken, lite ströfilmer från Valkyrian minns jag. Rätt absurt. Väldigt svårt att försöka koncentrera sig på vad sångarna faktiskt sjöng och gjorde.

Hela andra akten var helt fri från filmer, och den var den absolut starkaste med kören också i toppform. Slutscenens hämdtrio var magnifikt isande gjord.

I början av tredje akten fick vi oss sen till livs bilder från Rhen. Själva floden och de branta stränderna omkring med skog och borgar. Jag tror inte filmen var så lång så vi fick se samma sekvenser flera gånger, jag såg samma borg minst tre gånger om jag minns rätt. Det blev lite för mycket av det goda.

I själva slutscenen är det två filmsekvenser - och här var det faktiskt både motiverat och fint gjort. Men ändå blev det för mig lite fel och sorgligt. Den första sekvensen visar Rhendöttrarna. När Brünnhilde kastar ringen i Rhen lyser ringen på handen på en av dem. Det är bara det att filmen - så jag uppfattade det - visade de Rhendöttrar som gjorde rollerna tidigare. Woglinde sjöngs och spelades då av Hilde Leidland. Hon avled efter en tids sjukdom i slutet av juli i år. Det var lite vemodigt att se.

Den enda filmsekvens som gjorde starkt intryck på mig var den sista när man ser Wotans ansikte (i Terje Stensvolds gestalt) med en tår sakta trillande ner för kinden. Sen brinner bilden upp. Det visade vad verket handlar om: Gudaskymning, alltså Götterdämmerung. Och inte Ragnarök som verket kallas på svenska.

(Foto Mats Bäcker, från Operans hemsida)

Det var i alla fall bättre än i en iscensättning av Tristan och Isolde jag såg på Bastiljoperan för några år sedan. Där var det en jättevideo som visades hela tiden - med en extra handling fast turligt nog var det långa sekvenser med bara hav och vågor som rullade in mot stranden. Här på Operan slapp man ju filmerna i flera scener. Videofilmer är något som regissörerna upptäckt, och det får vi nog leva med tills de tröttnar.

Ett annat infall som verkar vara en specialitet hos Staffan Valdermar Holm: Sjuksköterskor i sjuksköterskeuniformer.

Redan för några år sedan hade han en svärm sjuksköterskor i uppsättningen av Janaceks Den sluga lilla räven. Helt omotiverat enligt min mening.

Nu fanns de med som hjälpare till Gutrune, som tydligen, liksom brodern Gunther, var handikappade. De gick båda med käpp. Ett säkert genialt infall hos regissören som i alla fall inte störde så mycket - båda spelade och sjöng toppenfint.

Men sjuksköterskorna var för mig lika överflödiga här som i Den sluga lilla räven.

Tycker ArmchairConductor

Parsifal - Wagners perverterade Jesusopera?

2007-04-09T22:05:00.000+02:00

Camilla Lundberg har i Påskdagens DN en rätt hätsk kolumn "Wagners perverterade Jesusopera….". Här framför hon sina kända synpunkter på Parsifal.

Jag kanske minns fel, men på 1950-talet var det väl på Palmsöndagen som man gav Parsifal på Kungliga Teatern? Långfredagen var 'Ingen föreställning'. (Premiären på Götz Friedrichs iscensättning var dock på Långfredagen, men det var först på 1990-talet.)

Några andra funderingar kring hennes kolumn:

Jag minns också att man inte applåderade efter första akten, däremot efter de två andra akterna. Jag minns också att publiken var, om inte sorgklädd, så i alla fall 'mörka kläder'. Huruvida det var 'påbjudet' eller ej vet jag inte. Var det verkligen så även på 1970-talet - 'sorgklädd' publik?

Kundry: Jag minns inte heller att jag läst att man - som Camilla Lundberg gör - benämner Kundry 'judinna'. Kanske var hon det, hon fanns ju i alla fall i Jerusalem när Jesus dog. Men jag tycker inte jag stött på att hon skulle kallas 'judinna' tidigare. Och dessutom syfilitisk judinna, står det.

Hade hon smittat Amfortas med syfilis? Det tycker jag mig känna igen från en del Wagner-skribenter. Men är det övertygande? Har f.ö. Amfortas typiska syfilissyndrom? Mer troligt verkar det att han var sårad i sina 'intima' delar - sår som inte vill läka.

Hon skriver också att tredje akten (med anledning av framförandet i Berwaldhallen) skulle vara en lång långfredagsgudstjänst. (Där Jevgenij Nikitin som Amfortas var något av det bästa jag hört på länge.) Något bissart. För mig är Parsifal teater med magnifik musik - det fordrar en egen utläggning, kommer kanske.

Hon torgför också åsikter om 'skränande judiska folkmassor' - dvs de dramatiska körsatserna i Bachs passioner. 'De som utgör biblens och Bachs klockrent antisemitiska hatpropaganda'. Det här är också ståndpunkter som jag då och då ser framföras. (Hon menar väl Nya Testamentet?)

Jag är inte religiös och inte så bibelsprängd, men jag tycker här är Camilla Lundberg något överdriven i sitt nit att hitta antisemitiska budskap.

Jag vill inte bagatellisera Wagner och antisemitismen - men det finns väl olika sätt att förhålla sig till detta. Nedan ett exempel på förhållningssätt:

Harry Kupfer i programboken för Parsifal, Staatsoper Berlin Parsifal 1977 och idag /1992. (Harry Kupfers förra uppsättning av Parsifal var på samma scen, då alltså i Berlin DDR. För den som inte vet har Harry Kupfer också iscensatt Den flygande Holländaren och Nibelungens Ring i Bayreuth som visats i svensk TV.)

----
Ser ni antisemitiska drag i Parsifal?

Inte alls. Wagner var visserligen antisemit i många uttalanden, men bara i publicistiska, ibland också i privata, uttalanden. Men jag vägrar att överföra denna hållning på tolkningen av hans verk. Naturligtvis förstår jag - mot bakgrund av de fasansfulla erfarenheterna på 1900-talet - om man söker rötter till antisemitism också i Wagners verk. Men jag kan inte finna antisemitism i Parsifal-musiken. Jag hittar heller ingen antisemitism i verkets dramaturgi.
----
(Fri översättning OR)

Camilla Lundbergs kolumn kan du läsa här. Men de har mildrat rubriken på nätet. I papperstidningen står : "Wagners perverterade Jesusopera borde vara en magstark historia i rättrogna kristna kretsar."

La Traviata pa Kungliga Operan

2007-01-24T14:14:00.000+01:00

Kasper Bech Holten har förlagt handlingen i Stockholmsoperans nyuppsättning av La Traviata till nutid. Han förklarar att Verdi på sin tid insisterade på att den skulle spelas i hans samtid, dvs omkring 1850. Censuren tillät inte detta utan tvingade Verdi att förlägga handlingen 100 år tidigare, dvs tidigt 1700-tal. Så då måste förstås även en iscensättning år 2007 utspelas i samtiden, menar Kasper Bech Holten.

Men för mig är det något som inte stämmer. För mig är det ett för stort mentalt glapp i det jag ser på scenen och det jag hör, nämligen Verdis musik från mitten av 1800-talet.

Det är inte så att jag önskar mig tillbaka till de uppsättningar jag såg när jag var ung på 1950-talet, men detta mode att förlägga operahandlingar till nutid tycker jag inte heller alltid är så lyckat. Just eftersom musiken är så fast förankrad i 1800-talet (i detta fall).

Det är också alldeles för mycket som händer på scenen. Allt troligen i det välvilliga syftet att visa för publiken något som de annars bara får tänka ut själva, t ex Violettas frenetiska och snabba packande av sina väskor i andra scenen innan hon sticker.

Jag blev helt enkelt inte särskild berörd av föreställningen, trots att den var lyckad musikaliskt. Annorlunda var det på Deutsche Oper i Berlin 2003 i en uppsättning av Götz Friedrich (som då hade avlidit några år tidigare) – där blev jag gripen av Violettas öde. Fast ärligt talat minns jag inte under vilken tidsperiod handlingen då var förlagd. Jag måste leta fram programmet. Dirigenten då var Gregor Bühl, som vi nu känner som Wagnerdirigent på Operan här i Stockholm.

Uppdatering maj 2007: Men en bloggare jag råkade läsa tyckte det var ett 'obehagligt bra operadrama'. "Såg den igår kväll och var tämligen oförberedd på knytnäven i magen." Läs mer här.

Till alla mina läsare - God Jul och Gott Nytt År 2007

2006-12-20T21:12:00.000+01:00

ArmchairConductor

To all my readers: A Merry Christmas and a Happy New Year 2007

Två pappor - en ovanlig musikvideo

2006-11-14T12:46:00.000+01:00

Det här fick jag från min vän Gerhard i Berlin:

hier kommt ein musik-video von einem kleinen jungen, der von seinen 2 vätern singt - ich war total gerührt. Kinderen voor Kinderen song - Two fathers

klicka här: YouTube: Two fathers

Jag kan bara instämma, man blir rörd. Inte minst när den ungdomliga publiken sjunger med.

QX har också lagt ut den, och där läser att det är en inspelning med den 11-årige Terrence vid en välgörenhetskonsert Kinderen voor Kinderen 2004 i Nederländerna. I refrängen stämmer hela barnkören in i hyllningen till papporna. Låten sprids sedan den i somras lades ut på YouTube som en löpeld över Internet och är en av de första barnsångerna om regnbågsfamiljer. På You Tube har sången översatts till engelska så de som inte förstår nederländska kan följa med.

QX klicka här

Operahandlingar på Operans hemsida?

2006-10-30T12:07:00.000+01:00

Varför kan inte Operan lägga ut handlingsreferat på sin hemsida?

Det här skrev jag till SvD Synpunkten. Det är en något förkortad version av mejl jag skickat till Kungliga Operan i Stockholm. Först i februari - då fick jag till svar att hemsidan skulle göras om : "Vi skall diskutera detta. Tack för förslaget". Den nya hemsidan finns nu (sämre och rörigare än den tidigare) - utan handlingsreferat. Så jag skrev igen - utan någon som helst reaktion denna gång. Så här skrev jag:

Jag är en gammal operavän, rätt insatt på många olika sätt i operans underbara värld. Det vet mina vänner och bekanta. Därför frågar de mig: finns det på Internet någonstans de kan läsa handlingen i operan de ska se?

Visst finns det - men inte där man väntar sig det. På Kungliga Operans hemsida finns inga handlingsreferat. Många andra operahus ger den servicen, t ex Det Kongelige Teater, Den Norske Opera, The Met och Staatsoper i Berlin. Vore det inte möjligt att lägga ut operahandlingarna på hemsidan? Använd de handlingsreferat som finns i de tryckta programmen. De är framställda i huset, och ev upphovsrättsliga frågor bör kunna lösas. Läsa i programmet är nog bra men man brukar inte riktigt hinna om man köper det först när man kommer till Operan, särskilt inte om man är i sällskap.

För ett tag sedan var det Wagners Siegfried. Lite försmädligt var det att behöva hänvisa till hemsidan för Det Kongelige Teater i Köpenhamn, men där kunde man få handlingen både på danska och på engelska. På Hovkapellets hemsida kunde man faktiskt läsa handlingen på svenska från Wikipedia - men det tror jag gällde bara just Siegfried.

Mitt standardsvar är att hänvisa till The Met som har utmärkta handlingsreferat. (De har uppdaterat sin hemsida och man får gå till 'Archives' för att hitta dem.)

Varför kan inte Kungliga Operan lägga ut operahandlingarna på sin hemsida?

För information lämnar jag här några länkar. Tyvärr har jag ännu inte lärt mig hur man gör för att 'Öppna i nytt fönster' - så det får du göra själv: Högerklicka på musen - sen 'Öppna i nytt fönster'

Kungliga Operan Stockholm

Det Kongelige Teater

Siegfried-handlingen är inte längre aktuell på Det Kongelige Teater (hela uppsättningen av Nibelungens Ring skrotad, så här kommer handlingen till en annan opera där:

Det Kongelige Teater Makropulos Handling

Den Norske Opera

Read the dramatic stories of operas presented at the Met:
The Met stories

The Met stories Siegfried

Staatsoper Berlin Parsifal Stories English

Hovkapellet Siegfriedsignalen

Don Giovanni i Örebro

2006-09-25T15:10:00.000+02:00

Med en stjärnspäckad rollbesättning firade Svenska Kammarorkestern Mozarts 250-årsjubileum i denna konsertanta version av Mozarts klassiker

Don Giovanni Peter Mattei
Donna Anna Malin Byström

Donna Elvira Maria Fontosh
Don Ottavio Jonas Degerfeldt
Leporello John Lundgren
Zerlina Lisa Larsson
Masetto Kosma Ranuer
Kommendören Carsten Stabell

Dirigent: Lawrence Renes

Vilken omtumlande upplevelse! Både musikaliskt och 'sceniskt' - lysande sjunget och framfört. Jag vet inte vem som gjort 'regin' - men lyckat var det. Inte alls som ett vanligt konsertant framförande, med solisterna sittande på stolar och som reser sig när det är dags för deras insatser. De spelade verkligen, och kom ut och in från olika håll när de skulle sjunga. Och de var på ett härligt spelhumör. Även om herrarna hade frack och damerna långa aftonklänningar.

Speciellt noterade jag hur Peter Mattei använde sitt hår. Det tror jag han övat på, men bra var det. ALLA solisterna, dirigent, lilla kören och orkestern var toppen. Och vilken lisa det var att slippa det trista restaurangköket på Stockholmsoperan med alla distraherande bifigurer.

Jag noterade också att vi fick hela operan, inklusive två recitativ som ofta stryks. (Donna Elviras efter Katalogarian och Don Ottavios efter Donna Annas stora aria i andra akten.) Sånt gillar jag. Kosma kom bort sig lite i sin lilla aria, men det var bagatellartat (en mindre variant av Erika Sunnegårdhs miss i Fidelio-Abscheulicher på the Met).

Jag hade försökt få med mig några kompisar men inte lyckats. De får skylla sig själva, de gick miste om något enastående.

Det finns några fina bilder i Expressen. Läs mer och kolla bilderna på Gunilla Brodejs blogg i Expressen:

Gunilla Brodrej här

Bayreuth 2006

2006-08-14T21:15:00.000+02:00

Så kom jag då äntligen, tack vare Svenska Wagner-Sällskapet, till Bayreuth. Några spridda intryck:

För den som inte vet så pågår där varje år från slutet av juli till slutet av augusti festspelen i det Festspielhaus som Wagner själv lät bygga enligt sina idéer. Där framförs bara Wagners verk från Den flygande holländaren och framåt. Åskådarrummet är byggt som en antik grekisk amphiteater och rymmer 1974 platser i 30 rader. Inga bekväma fåtöljer utan fällstolar med ryggstöd utan karmar. Golvet är ett trägolv.

Orkesterdiket är nedsänkt under scenen och publiken ser varken dirigent eller orkester. Detta ger den unika akustiken som Festspelhuset är så berömt för. Och det märktes verkligen när ljuset släcktes, sorlet från publiken dog bort och musiken började.

Årets stora händelse var nyuppsättningen av Nibelungens Ring - den som Lars von Trier skulle regisserat. Så det blev den 80-årige Tankred Dorst i stället. Blandat mottagande av uppsättningen, den ansågs nog inte allt för nydanande. I stället var det dirigenten Christian Thielemann som fick lovorden - den här Ringen kommer nog att hågkommas som Thielemanns Ring mer än som regissörens.

Vi var ett 15-tal personer från Svenska Wagner-Sällskapet som var där - plus de två stipendiaterna som Sällskapet utsett: Linus Börjesson, baryton och Rickard Söderberg, tenor. Några av oss reste tillsammans under överinseende av vår reseledare Roger Wallén, som också såg till att vi hade några trevliga middagar tillsammans på de restauranger som festspelspubliken och artister frekventerar: Die Eule, Lohmühle och Weihenstephan, t ex

Årets svenska Wagner-stipendiater på Festspelhusets balkong. Linus till vänster och Richard till höger

Själv bodde jag på ett (dyrt) konferenshotell - många andra svenskar och festspelsdeltagare också. Hotellet var byggt 1992, modernt och tjusigt men utan någon särskild atmosfär. Jag hade turen att kunna se Festspelhuset från mitt hotellrum.

Hotellet serverade frukost-lunch ända till 13.30, så efter en tur på stan kunde man äta en rejäl lunch vid ett-tiden. Sen upp på rummet att vila inför föreställningarna som börjar kl 16. De långa operorna alltså, de har två pauser om vardera en timme, och brukar vara slut efter kl 22. De kortare operorna, Den flygande holländaren och Rhenguldet börjar kl 18 och spelas utan paus (drygt 2½ timme).

På förmiddagen varje föreställningsdag kan man gå och höra föredrag om aftonens opera. Det är två föreläsare som konkurrerar. Jag gick på dem som hölls av Stefan Mickisch som också är en förnämlig pianist. Han talar och spelar i 90 minuter, på tyska med lokal accent (tror jag). Jag förstod trots allt rätt mycket och gillar hans sätt att förklara verken med utgångspunkt i Wagners musik. Han nämnde inte med ett ord något om uppsättningarna. Det var fullsatt i den stora salen i den evangeliska kyrkans församlingssal. Kostar 10€ men medlemmar i något av de internationella Wagner-Sällskapen behöver bara betala 8€ om man visar upp sitt medlemskort.

Vädret i Bayreuth: När vi kom hade temperaturen sjunkit 10 grader och låg på 20-25 grader. Ibland regnade det. Med tanke på att det inte finns luftkonditionering i Festspelshuset kanske man hade tur. Men att sitta ute på kvällarna efter föreställningarna var inte att tänka på.

Föreställningarna

Vi såg tyvärr inte Nibelungens Ring, utan Den flygande holländeren i en uppsättning som nog spelas sista året, Tristan och Isolde i uppsättningen från förra året och Parsifal i en uppsättning som spelas för tredje året.

I stället för en ilsken ringsignal kallas publiken in med fanfarer från festpelhuset balkong med musik hämtad från den akt som kommer.

Musikaliskt var det lysande - orkester och kör är makalösa. Precis som jag väntat mig efter att ha hört de första föreställningarna via Webbradio hemma (i mycket fin ljudkvalitet). Men det är något speciellt magiskt att sitta i denna salong, även om det är rätt obekvämt.

Särskilt Nina Stemme som Isolde - det tog andan ur mig, även om jag såg hennes Isolde i Stockholm. Det tyckte resten av publiken också. När hon kom in för sitt applådtack efter föreställningen reste sig hela publiken och jublade och stampade i golvet - med trägolvet i festspelshuset blir det ett mäktigt åskbuller. Applåderna varade i 20 minuter.

Av uppsättningarna var Den flygande holländaren den mest spännande. Tristan och Isolde däremot - i Christoph Marthalers uppsättning - var rätt trist. Tacksamt nog drogs den annars skarpa belysningen ned under andra aktens långa duett, annars svarade vad man såg inte alls mot den starkt känslomättade musiken och sången. Inte bara Nina Stemme var lysande, så även Robert Dean Smith - i modern blå kavaj och grå brallor. Hans stora kraftprov i tredje akten gjorde han med alla röstresurser i behåll.

Parsifal var nog den mest pretentiösa smörja jag någonsin sett. Den påminde mig om någon happening på 1960-talet, ful och full av diverse infall vars sammanhang med Wagners verk syntes mig väldigt avlägsen. Då hjälper det inte att regissören Christoph Schlingensief upprepade gånger förklarat att han verkligen tar Parsifal på allvar. ("Und man muß das endlich mal zur Kenntnis nehmen, daß ich die Arbeit sehr ernstgenommen habe.") Efter föreställningens slut kom det kraftiga bu-rop från en stor del av publiken - innan sångarna kom in, då vändes det i kraftiga applåder.

Nu måste det sägas att det är blandade uppfattningar om denna uppsättning, som man t ex kan läsa i The Guardian: "Christoph Schlingensief's Parsifal is a production like no other. Schlingensief takes the most sacred of Wagner's works and replaces the austerity and reverence of previous productions here with a teeming mix of images, video projections, performance art - and blood."

A production like no other, det kan man i alla fall instämma i.

Läs i The Guardian här

Här är en bra sammanställning med bilder och recensioner Klicka här!

Festspelens hemsida

Berlin - Vadstena - Stockholm - Bayreuth

2006-08-04T00:13:00.000+02:00

Tiden flyger iväg. Jag var i Berlin för Gay-Lesbisk Gatufest 15-16 juli och CSD 22 juli - i år i juli på grund av vissa andra evenemang i Tyskland nyligen.

Hemma i tid för öppningsföreställningarna i årets Bayrethfestspel som började den 25 juli. Alla de första föreställningarna radiosänds och det skulle lyssnas på (via Internetradio) och spelas in. Det stora i år var nyuppsättningen av Nibelungens Ring, där dirigenten Christian Thielemann ännu en gång kom i centrum, mer så än föreställningens regissör (vad jag hittillls läst).

Jag missade direktsändningen av Siegfried för då var jag i Vadstena och såg William - operan som handlar om en fiktiv kärlekshistoria mellan William Shakespeare och Christopher Marlowe. En mycket fin upplevelse.

Sen Stockholm Pride och öppningskvällen. Det som gjorde stort intryck på mig, och gladde mig, var gästerna från Riga, Vilnius och Warszawa. På ingen av dessa platser har man kunnat fira Pride fritt på samma sätt som vi kan.

Det gladde mig också att Jan Guillou tog upp detta i sitt invigningstal. Samma dag som 450.000 människor kunde delta i Berlins Prideparad blev deltagarna i Rigas Pridedeltagare jagade på gatorna av homohatare.

Jag var alltså i Berlin den dagen. Min gode vän Gerhard hade arrangerat ett Kiss-in längs paradvägen. I Berlin kommer det uppföras ett minnesmärke över de homosexuella män som förföljdes och mördades i Nazi-Tyskland. Det ska ligga i Tiergarten mitt emot det stora minnesmonumentet över Europas mördade judar, nära Brandenburger Tor. Det har tagit sin idé från detta monument och kommer att bestå av ett betongblock, dock lite snett. I blocket kommer att finnas ett 'titthål' och där ser man två män kyssas.

Precis innan Gerhard skulle hålla ett litet tal inför detta Kiss-in fick jag ett SMS från Jon på QX som berättade om vad som just hände Pridedeltagarna i Riga, och Gerhard tog upp detta, när han också erinrade om vad som hände många homosexuella under nazitiden.

Tyvärr kan jag för första gången inte vara med i årets Prideparad i Stockholm, för på lördagmorgonen reser jag till Wagnerfestspelen i Bayreuth (för första gången). Där ska jag höra Den flygande holländeren, Tristan och Isolde och Parsifal.

Gay-Lesbisk Gatufest

Läs mer om Berlin i QX här

Christopher Street Day Berlin 2006

Läs mer om Prideinvigningen hos QX här.

Beethovens Fidelio i två versioner

2006-06-30T12:37:00.000+02:00

Den här veckan råkade jag lyssna på Fidelio, både i ursprungsversionen från 1805 och den reviderade (tredje) versionen från 1814 - den som vanligen spelas. Senast i Götborg i våras (men inte på Stockholmsoperan sedan decennier).

Fidelio skulle kanske kunna sägas vara en queer-opera. Huvudpersonen, Leonore, söker rädda sin man som sedan två år suttit orättvist inspärrad i ett spanskt fängelse. Hon förklär sig till man, kallar sig Fidelio, och får plats som medhjälpare till fängelsets fångvaktare Rocco - vars dotter förälskar sig i den unge mannen……

Den första versionen hade premiär 20 november 1805 på Theater an der Wien. Bara några dagar tidigare hade Napoleons trupper besatt Wien, och många av Beethovens supportrar hade flytt staden. Det blev bara tre föreställningar. (En andra version kom 1806). Beethoven själv kallade då operan Leonore. (Därav namnet Leonore-ouvertyrerna.)

Den tredje och slutliga versionen kom 1814 - Fidelio, med den nykomponerade Fidelio-ouvertyren. Det är den versionen som vanligen spelas numera.

Nåja - till 200-årsminnet 2005 spelades Fidelio i ursprungsversionen igen på Theater an der Wien. Den spelades in av österrikiska radion och NRK Alltid Klassisk sände den 28 juni. Spännande att höra, och det var musikaliskt en fin föreställning, dirigerad av Bertrand de Billy. Camilla Nylund sjöng Leonore. Operan inleddes med Leonore-ouvertyr nr 2.

Dagen efter direktsände France Musique en konsertversion av den vanliga Fidelio från Théâtre du Châtelet, Paris under ledning av Myung-Whun Chung. En stjärnspäckad trio sjöng Karita Mattila, Ben Heppner och Matti Salminen. Helt lysande! Det tyckte också några kritiker jag hittat, länk nedan.

Feu d’artifice vocal - Une Leonore incendiaire/Vokalt fyrverkeri - en Leonere som tänder (lite taffligt översatt).

Jag blev besviken när Karita Mattila var sjuk inför matinéen på the Met den 1 april, så jag är oerhört glad att ha fått lyssna på denna föreställning från Paris. (En annan sak är ju att det var på denna Met-matinée som vår egen Erika Sunnegårdh fick göra sin bejublade debut.)

I detta konsertframförande spelade man Leonore-ouvertyr nr 3 mellan scenerna i andra akten. Det tror jag man slutat med vid scenframföranden numera, men här spelades den alltså. Ett magnifikt musikstycke - men lite malplacerat. Precis när Leonore befriat sin man i fängelsehålan och man ska bege sig upp till fängelsets gård för den glädjerika slutscenen passar det inte riktigt in med 15 minuters orkestermusik, tycker jag.

Det finländska inslaget i Paris var markant - tre av huvudrollerna kommer från Finland: Karita Mattila, Matti Salminen, Juha Uusitalo (boven i dramat: Don Pizarro)

Marzelline - hon som förälskar sig i Fidelio/Leonora - var Henriette Bonde-Hansen från Danmark.

Också Leonore i Wien-föreställningen, Camilla Nylund, kommer från Finland.

Fågelskådare - fiskmåsar

2006-06-24T10:18:00.000+02:00

Jag är sedan några veckor fågelskådare - dock av mer begränsat slag. Jag har bott i min våning i årtionden, och för första gången har en fiskmås parkerat sig på skorstenen framför min balkong/mitt vardagsrum, mitt i synfältet, dag och natt. Ibland får den sällskap. Det började för några veckor sedan. Det skränade våldsamt och intensivt, det har lugnat ner sig nu.

Förklaringen är de tre måsungarna som nu finns på vår lilla innergård, en något egendomlig plats för måsungar kan man tycka. När någon går över gården till garagenedgången blir det liv på måsen, som skränande störtdyker och flyger över huvudet på den passerande.

Måsungarna lär bli flygfärdiga om några veckor. (Uppdatering 29 juni: måsarna försvunna - det var väl att förvänta att det intressanta skådespelet utanför mitt fönster skulle ta slut en dag.)

Barenboim föreläser

2006-04-21T09:27:00.000+02:00

Just nu på BBC Radio 4 - Daniel Barenboim talare på årets Reith lectures.

Du kan läsa mer på BBC Radio 4s hemsida här. Daniel Barenboim är ju inte bara en förnämlig pianist och dirigent - men också grundare av The West-Eastern Divan orchestra, som består av unga musiker från Israel och arabvärlden.

Jag missade att få in den första föreläsningen som podcast, så jag spelade upp den i realtid och spelade in den.

Otroligt spännande föreläsningar. Han talar i 30 minuter och sen blir det frågor från det mycket kvalificerade auditoriet. Det hela tar en timme.

I den andra föreläsningen tar han upp musik som spelas i hotellhissen och i tv-reklam Barenboim hits out at 'sound of Muzak'

Den tredje föreläsningen hålls i Berlin.

Lecture audio and transcripts will be available after each broadcast. Each lecture will be available as a MP3 download for 7 days after the first broadcast.Lecture 1: 7 April 2006
· In the Beginning was SoundLecture 2: 14 April 2006
· The Neglected SenseLecture 3: 21 April 2006
· The Magic of MusicLecture 4: 28 April 2006
· Meeting in MusicLecture 5: 5 May 2006
· The Power of Music

Läs mer om The Reich lectures här

Latinamerikanska sångare Schmunck och Schrott

2006-03-24T20:24:00.000+01:00

I går - torsdag 23 mars - lyssnade jag på Donizettis Maria Stuarda - premiären på en nyuppsättning på Romoperan som RAI Radio 3 direktsände. Men en av mina favoritsopraner Mariella Devia som den olyckliga drottningen. Det var samma version av operan som vi hört i Stockholm denna säsong, nämligen den källkritiska versionen av Anders Wiklund som härstammar från Donizettis autograf från september 1834 i Neapel, den förbjöds på sin tid av censuren efter generalrepetitonen.

Romoperan Maria Stuarda

Den manliga tenorhuvudrollen Roberto Dudely, hertigen av Leicester, sjöngs av en för mig okänd tenor Darío Schmunck.

Lustigt efternamn, särskilt som han stammar från Argentina. En annan ny sångare, också med ett efternamn som börjar på Sch är basen Erwin Schrott. Han kommer från Uruguay (ibland omnäms han som baryton men sjunger många rejäla basroller). Han sjöng huvudrollen vid La Scalas säsongöppning 2003 i Rossinis Moïse et Pharaon och Don Giovanni i Washington som dirigerades av Plácido Domingo, t ex. (I mitt tyska lexikon betyder Schrott - skrot. Men hans röst är minst av allt detta,)

Båda sångarna ser mycket bra ut. Latinamerikanska sångare, med föga latinamerikanska namn.

Hemsida för Darío Schmunck - Klicka här

Lite mer om Erwin Schrott - Klicka här

Valkyrian för 20 år sedan

2006-02-26T20:36:00.000+01:00

Nu på tisdag den 28 februari ges Valkyrian på Operan.

Ett lite dystert 20-årsminne. Nu uppmärksammans just att det den 28 februari var 20 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. På Operan gav man den kvällen Valkyrian. (Jag är nästan bombsäker.) Jag tror det var en fredagkväll. Jag var där, satt på 1a raden, tillsammans med två mycket goda vänner som jag några år senare förlorade i AIDS. Jag tappade något viktigt och var tvungen att på lördagförmiddagen bege mig till Operan för att hämta det. (Kan ha varit min plånbok eller mina glasögon!)

Jag minns inte riktigt när jag fick veta att Olof Palme skjutits, men jag tror det var mitt i natten. Då fanns ju inte Internet, och inte hade jag väl kabel-TV heller, så det kunde dröja innan man blev uppdaterad.

Vilket sammanträffande, att man precis 20 år efteråt ska ge Valkyrian denna kväll.

God Jul och Gott Nytt År 2006

2005-12-19T18:40:00.000+01:00

Varför opera?

2005-12-15T09:37:00.000+01:00

Sök
Knappt har jag frågat om opera är en död konstart förrän det kommer ut en bok Varför opera? där sju regissörer i samtal med Barbara Beyer förklarar varför operan ännu inte är död. Boken är på tyska och i Tagesspiegel den 15 december presenteras den med utdrag från de sju regissörerna. Sieben Regisseure erklären, warum die Oper doch nicht tot ist. De är

Sebastian Baumgarten (34)
Andreas Homoki (45)
Calixto Bieito (42)
Martin Kusej (44)
Peter Konwitschny (60)
Peter Mussbach (56)
Hans Neuenfels (64)

Regissörerna är alla verksamma främst i Tyskland/Österrike och har en hel del kända/ökända(?) uppsättningar bakom sig. Peter Konwitschny ska f ö sätta upp Mozarts Così fan tutte för Värmlandsoperan nästa år. Boken heter Warum Oper och är sammanställd av Barbara Beyer.

En knagglig snabböversättning av presentationen i Der Tagesspiegel: Sen dess begynnelse befinner sig operan i kris. De gammalmodiga ämnena, den högtidliga formen, otillräckliga sångare, ignoranta regissörer, fåfänga dirigenter, hybrida tolkningar, representationens skräckbild - listan på omöjligheter och förseelser är lång. Ändå tycks intresset för opera obrutet.

Free speech, Gay rights

2005-12-14T12:01:00.000+01:00

Det här skrev Andrew Sullivan i sin blogg på Lucia. Han beskriver exempel i Kanada och England, men har uppenbarligen inte hört talas om Pastor Green i Sweden.

http://www.andrewsullivan.com/

Tuesday, December 13, 2005
FREE SPEECH, GAY RIGHTS:

"There is a troubling aspect to the otherwise laudable campaign to provide basic civil and legal equality to gay citizens in this country and around the world. That aspect is the attempt to prevent or even criminalize the expression of hostility to homosexuality, or gay rights, or indeed any other form of anti-gay speech. This is inimical to the principles of freedom on which the campaign for gay rights must rest. For centuries, the First Amendment was the only security for gay people; without freedom of speech, there would have been no gay rights movement. The idea that that movement would now attempt to restrict the rights of our opponents is truly disgraceful. You see it in Canada, and there is a recent grotesque example in England. It seems to me that gay groups need to end their silence about this and rigorously defend the free speech rights of our opponents, as well as their right to practice their religious faith in any way they see fit, and to proselytize within the law as aggressively as they want. We need to defend the free association rights of groups like the St Patrick's Day parade organizers and even the Boy Scouts, however repugnant their views of gay people. Words cannot harm people; in fact, because those in favor of gay equality are telling the truth, we have every incentive to magnify and extend the debate. Silencing opponents is a sign of weakness, doubt and intolerance. Gay groups can and should do better. "

(Min fetstil)

inimical=svenska:fientlig, skadlig

Andrew Sullivan har också skrivit en (lång) artikel om The End of Gay Culture And The Future of Gay Life som jag skrivit om tidigare, där jag också funderat lite kring Pastor Green och hans uttalanden.

Opera - en död konstart ?

2005-11-21T13:17:00.000+01:00

Nu har jag två gånger på kort tid fått mig påpekat att opera är en död konstart eller en konstart i fara. Sånt gör förstås en gammal operabög mycket harmsen. Påståendena kommer från mycket framstående, bildade och kultiverade personligheter, men kanske inte särskilt intresserade av klassisk musik i allmänhet eller opera i synnerhet.

Om jag kontrar med att det just byggts nya operahus i Göteborg, Helsingfors och Köpenhamn, samt att ett nytt snart öppnar i Oslo, får jag till svar att det inte är någon jätteproduktion av nya operor. Det är möjligt att det stämmer - eller också kanske det inte märks så mycket i medierna.

I lördags hörde jag i alla fall - via Internet - en utsändning från Houston Grand Opera av 'World Premiere' på Mark Adamos Lysistrata. Den sändes ut via National Public Radio. De sänder ut en opera i veckan. Deras 'program listing for 2005' finns här:

http://www.npr.org/programs/worldofopera/programlistings/

Då ser jag att de 2005 sänder ut 5 (fem) operor skrivna på 2000-talet. Och detta alltså i USA som inte har något offentligt ekonomiskt stöd till vare sig operahusen eller till National Public Radio. Även från Europas operahus kommer nyskrivna verk som sänds i radio (och kan avlyssnas via Internet). Jag håller koll, rättare sagt en kompis (som inte kan spela in via Internet) vill ha alla nyheter. Så jag spelar in, även om jag inte lyssnar på allt. BBC Radio 3 sände t ex i oktober ut en ny opera The Bitter Tears of Petra von Kant från English National Opera. Också i Köpenhamn spelas det många nya operor som alla sänds i Danmarks Radio. (Mer än i Sverige, tror jag.)

Stendött verkar det i alla fall inte - men jag vill därmed inte utesluta att det möjligen ligger något i vad de påstår. Man läser ju ofta att den 'klassiska musiken' är i fara - ungdomen numera har andra musikintressen.

Men när jag som tonåring började gå på Operan i början av 1950-talet, inte kryllade det av ungdomar på Operan på den tiden heller.

Bloggforum 3

2005-11-20T20:43:00.000+01:00

På lördagen var det Bloggforum 3. Det började i svinottan (enl min åsikt) dvs kl 10 - jag lyssnade på Jyri Engeström, en ung finländsk kille som på elegant engelska (US-version) talade om "Blogginlägg som sociala objekt"

http://www.zengestrom.com/

Jag har varit på alla tre bloggforum; vad som slog mig denna gång var att det var så många tjejer bland deltagarna. Själv var jag nog äldst.

Sen hörde jag Paneldebatten : Media — Håller bloggar på att äta upp media, eller äter media upp bloggarna?

Sigge Eklund (www.bloggportalen.se)
Isobel Hadley-Kamptz (http://isobelsverkstad.blogspot.com )
Helle Klein (http://www.aftonbladet.se/blogg/klein/ ) och
Elin Sandström från DN På Stan (http://www.dn.se/pastan )

satt i panelen. Intressanta inlägg, även om frågan nog inte blev besvarad.

Det som intresserade mig mest var paneldebatten Copyright eller kopifajt? — Hur påverkas bloggar av upphovsrättslagen?

Oscar Swarz och
Rasmus Fleischer var två i panelen.

http://swartz.typepad.com/texplorer/
http://www.copyriot.blogspot.com/

Ytterligare två i panelen - för mig hittills okända: Simon Winter ( http://infontology.typepad.com/ )och Eric Wahlforss ( http://eric.wahlforss.com ) - två spännande bekantskaper. Ämnet har intresserat mig länge, och jag följer debatten noga. Debatten var synnerligen givande.

Sen blev det Elverket för en fin och avslappnad avslutning med några av inledarna.

Ännu en som gett sig in i debatten om upphovsrättslagstiftningen (dock inte på Bloggforum) är Stig-Björn Ljungren ( http://www.opinion2002.nu/ )

Brännvinsadvokatyr blir ett respektabelt yrke Till att börja med är detta med
jakten på fildelare och kopieringar en del av "juridifieringen" av samhället,
att vi ser mer och mer av jurister som springer runt och stämmer varandra, det
blir en business i sig att försörja sig med hjälp av lagar och förordningar. Det
är brännvinsadvokatyr upphöjt till en näringslivsbransch.

Utmärkt dräpande formulerat! Vad som väckt honom:

Idag på Kungliga Biblioteket vägrades jag av upphovsrättsliga skäl att få
SSU:s handlingsprogram från 1967 kopierat.

I torsdags var jag på ett Timbromöte - också på Elverket. Jag hade lite e-postkontakt med Johnny Munkhammar under EMU-kampanjen och följer hans blogg även om jag inte lusläser eller håller med om allt han skriver. Han hade lanseringsmöte på sin nya bok European Dawn.

http://www.munkhammar.org/

Jag gick dit också för att det skulle bli en debatt mellan Johnny Munkhammar och Mark Leonard, som kom till Stockholm bara för detta. Det är hans sett att se på och beskriva den Europeiska Unionen som jag tycker är så bra och insiktsfull, även om det nog kan finnas invändningar mot en del han skriver i boken. Mer om honom skrev jag i oktober.

Man kan se en 11 minuter lång intervju med Mark Leonard i Agenda Europa (SVT1) den 6 november - inslaget börjar drygt 8 minuter in i programmet.

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?d=43856&a=481323

www.markleonard.net

Pastor Green - och 'The End of Gay Culture'

2005-11-13T14:38:00.000+01:00

Pastor Green - två olika synsätt! - och 'The End of Gay Culture - and the future of gay life'

På DN-debatt den 11 november skriver Jonas Gardell "Att likna bögar vid cancer är uppmaning till hatmord". Läs hela debattartikeln här:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=486039&previousRenderType=2

I Expressen skriver journalisten NICLAS ERICSSON - som själv är homosexuell: Gör inte Green till martyr, Gardell! - om Green fälls blir han en martyr i homofobins tecken: "Själv är jag övertygad om att Åke Greens syfte med sin predikan var att få ett genombrott i media för sitt homofoba budskap. Åtalet för hets mot folkgrupp tjänar hans syften och enligt tidningsintervjuer är Åke Green mycket nöjd med all uppmärksamheten."

Han avslutar sitt inlägg: "Men till skillnad från Gardell och många andra är jag inte säker på att något är vunnet med att straffbelägga fördomar - hur vidriga och destruktiva de än är. Det handlar inte om yttrandefrihet som någon högre princip. Jag tror helt enkelt att fördomar måste bemötas om de ska kunna utplånas.

Den allt avgörande domen över Åke Green fattas nämligen inte i högsta domstolen utan av svenska folket. Därför säger jag: Låt inte rättegången mot Åke Green bli en pr-seger för homofober världen över. Låt den i stället bli en skampåle över denne man som hånar de grundvärderingar vårat demokratiska samhället bygger på. Det är det straff Åke Green förtjänar."

Läs hela inlägget här:

http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=469390

Jag tenderar till Niclas Ericssons synsätt.

Andrew Sullivan - (öppet gay journalist i Washington och bloggare) - har skrivit en lång artikel i The New Republic om "The End of Gay Culture And The Future of Gay Life" - han beskriver visserligen hur han upplever skeendet i USA, men jag tror mycket gäller också för oss i Europa. Han betraktar det hela med utgångspunkt för vad som skett i Provincetown på Östkusten, ett samlingsplats på somrarna för bögar och lesbianer.

"These changes did not feel like a revolution. They felt merely like small, if critical, steps in an inexorable evolution toward the end of a distinctive gay culture. For what has happened to Provincetown this past decade, as with gay America as a whole, has been less like a political revolution from above than a social transformation from below. There is no single gay identity anymore, let alone a single look or style or culture."
----
"In fact, it is beginning to dawn on many that the very concept of gay culture may one day disappear altogether. By that, I do not mean that homosexual men and lesbians will not exist--or that they won't create a community of sorts and a culture that sets them in some ways apart. I mean simply that what encompasses gay culture itself will expand into such a diverse set of subcultures that "gayness" alone will cease to tell you very much about any individual. The distinction between gay and straight culture will become so blurred, so fractured, and so intermingled that it may become more helpful not to examine them separately at all.

For many in the gay world, this is both a triumph and a threat. It is a triumph because it is what we always dreamed of: a world in which being gay is a nonissue among our families, friends, and neighbors. But it is a threat in the way that all loss is a threat. For many of us who grew up fighting a world of now-inconceivable silence and shame, distinctive gayness became an integral part of who we are. It helped define us not only to the world but also to ourselves. Letting that go is as hard as it is liberating, as saddening as it is invigorating."

Det är en lång artikel, men högst läsvärd och tankeväckande, tycker jag. Hela artikeln kan du läsa här:
http://www.andrewsullivan.com/main_article.php?artnum=20051101

Wiener Staatsoper - 50 år

2005-11-06T16:50:00.000+01:00

I går - 5 november - sändes live i Radio Österreich hela festkonserten på Wienoperan med anledning av att det var 50 år sedan operahuset återinvigdes efter andra världskriget. Operahuset bombades sönder och samman under de sista krigsmånaderna.

Man spelade avsnitt ur de verk som sändes de första dagarna då. Fidelio, Don Juan, Rosenkavaljeren, Aida, Mästersångarna i Nürnberg och Die Frau ohne Schatten - med nuets stora sångare: Thomas Hampson, Soile Isokoski, Edita Gruberova, Violeta Urmana, Bryn Terfel, Deborah Polaski - för att bara nämna några. Dirigenter var Seiji Ozawa - den nuvarande musikchefen, Franz Welser-Möst, Christian Thielemann, Daniele Gatti och Zubin Mehta.

Samt några högtidstal förstås. Det som gjorde starkast intryck på mig var det tal som operachefen Ioan Holender höll. Han erinrade bland annat om några tidigare skeden i operahusets historia, och om några uppföranden av Beethovens Fidelio. En gång var det 1938 precis efter det att Österrike upphört som självständig stat. Hedersgäst den gången var den preussiske statspresidenten Herman Göring. Nästa festföreställning av Fidelio var den 6 oktober 1945 då operan åter öppnades i Theater an der Wien.

Sen blev det Fidelio som öppnade det återinvigda operahuset den 5 november 1955. Då stod Karl Böhm på dirigentpulten. Utan att nämna hans namn erinrade Holender att då var den snabba glömskan rådande. Han erinrade om att 1938 dirigenter, musiker och sångare tvingades bort från operan när nazisterna kom till makten i Österrike. Han erinrade oss om att Karl Böhm år 1945 var den sista operachefen i det Wien som var del av tyska riket. En dirigent som då utan anmaning höjde den högra armen när han trädde in på dirigentpulten, något som ingen tvingade honom att göra. Det gjorde bara den som ville.

En nyttig liten historielektion. Det hela avlyssnat via webbradio.

http://oe1.orf.at/programm/20051105190000.html http://www.staatsoper.at/Content.Node2/home/news/12595.php

Mark Leonard - en EU-entusiast!

2005-10-06T20:43:00.000+02:00

Mark Leonard - en EU-positiv person!

I TV 24an såg jag ett inslag från Bokmässan i Göteborg med och om Mark Leonard som fångade mitt intresse. Hans bok visar EU ur ett helt nytt och spännande perspektiv, och han är mycket positiv. Reportern Sofie Ribbing trodde inte sina öron och måste fråga honom om han verkligen trodde på vad ha sa och skrivit.

Boken heter "Why Europe will run the 21st Century". Jag beställde den omgående hos Amazon i England och den kom i brevlådan på ett par dagar.

Tillägg 19/10 2005: Den svenska upplagan har nu kommit, och den har, som jag gissade, en 'Efterskrift augusti 2005' där han skriver om följderna av de franska och nederländska nejen till förslaget om konstitutionen. Boken heter Utmaning Europa på svenska.

Så här står det i bokmässans presentation av honom: "Mark Leonard är författare och en av Storbritanniens ledande politiska analytiker. Under sin uppväxtbodde han 12 år i Bryssel, där han lärde sig tala tyska och franska flytande."----"Han aktuell med sin första bok Why Europe will run the 21st Century (2005). Författaren menar att vår världsdel kan verka händelsefattigt utifrån ett amerikanskt perspektiv, men att Europa är fullt av transformativ kraft." Alltså något helt annat än vad man brukar läsa och höra här hemma.

http://www.bok-bibliotek.se/FMPro?-db=forfattarportratt2005.fp5&-format=2005%2fforfattarportratt2005%2fmedvdetalj.html&-lay=webb&-sortfield=efterofornamn&Sprak=Sv&Natet=ja&amp;amp;amp;amp;amp;-max=100&-recid=32799&-find=

På hans hemsida kan man läsa över 15 recensioner av boken, så man vet vad man ger sig in på om man händelsevis skulle vara intresserad.

http://markleonard.net/

Den version jag har kom ut innan den franska folkomröstningen om konstitutionen. Boken kommer ut på svenska vecka 42 (och kanske har ett tillägg med hans bedömning om vad detta betyder).

Ordet Bankomat skyddat

2005-09-28T09:55:00.000+02:00

Jag har ICA-kort. Utmärkt sak - när man använder det i utlandet lägger de inte på ett valutaväxlingspåslag på 1,5 - 1,65 % i växelkursen som de stora bankerna gör. Och jag har en ICA-affär nära där jag bor.

Så jag får den spännande tidskriften Buffé hemskickad gratis - "till dig som är stamkund på ICA". Annars kostar den 25 kr står det på omslaget.

Jag får dock medge att jag inte läser varje ord, men jag brukar bläddra i den. På sidan 36 i septembernumret hittade jag en 'Rättelse!'. Där läste jag följande:

I krönikan i Buffénumret juni-juli använde vi felaktigt ordet "bankomat" när vi menade "uttagsautomat". "Bankomat" är ett varumärkesskyddat ord och ICA ber BankomatCentralen om ursäkt för att ordet användes på fel sätt.

Tyvärr har jag inte sparat detta sommarnummer. Det vore annars spännande att kolla upp den felaktiga användningen. Jag är i alla fall glad att det blev en rättelse - ofoget att använda varumärksskyddade ord hur som helst måste stävjas.

Festspelen i Bayreuth

2005-07-28T16:58:00.000+02:00

I måndags började Wagnerfestspelen i Bayreuth. För första gången på decennier sände Sveriges Radio P2 live från festspelshuset. Öppningsföreställningen med den nya Tristan och Isolde. Fin musikaliskt, särskilt Nina Stemme och Robert Dean Smith. Men av bilderna att döma är uppsättningen sceniskt urtrist.

Den svenska presentatören i P2 var som vanligt mycket pratglad och lyckades helt ta bort stämningen av en direktsändning från Bayreuth genom att prata ända tills musiken skulle börja. Hon lät inte fanfarerna från festspelhusets balkong - som inleder varje akt - komma fram i P2.

Det är stor skillnad hur dessa live-inspelningar behandlas av t ex Norges NRK Alltid Klassisk - som sänder live hela veckan, de kopplar in Bayreuth inför fanfaren, sen låter de den bayerska radion sköta det hela. De återkommer inte förrän den bayerska hallåan avonnonserat akten.

http://www.nrk.no/kanal/nrk_alltid_klassisk/4875308.html

Den som kan lyssna på radio på internet: Bayreuthsändingarna fortsätter, massor med stationer sänder 'rebroadcasts'. Det kan man kolla in hos Operacast som har en särskild Bayreuthsida:

http://www.operacast.com/bayreuth05.htm

Terrorattackerna i London

2005-07-11T09:32:00.000+02:00

Lite upplyftande var det att läsa om Imaans entydiga fördömande av terrorattackerna i London. "Imaan is a social support group for Muslim lesbians, gays, bisexuals, transgender, those questioning their sexuality or gender identity and their friends and supporters."

Imaan Condemns London Terror Attacks Post by Imaan Chair Person on Jul 7, 2005, 2:43pm Imaan Press Release 7th July 2005

"Imaan, the Social Support group for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Muslims strongly denounces the acts of terror committed in London today.Imaan offers its sincere condolences and prayers to the friends and family of the victims and laments the senseless bloodshed and horror this cowardly attack has caused.Imaan stands united in defiance with Londoners and the rest of the country against those who seek to impose their objectives in such a violent and abhorrent manner.It has not been a week since Imaan took part at the London Gay Pride rally in Trafalgar Square where it’s chairperson appealed for greater understanding between Muslims and non-Muslims but we believe that the vast majority of the LGBT communities see the attacks for what they are: senseless, detestable and in no way endorsed by the vast majority of Muslims, gay or straight.Again we offer our prayers and deepest sympathies to those affected by the events today."

http://imaanlondon.proboards34.com/index.cgi?board=generalimaan&action=display&thread=1120761781

Tack till Christopher Hitchens i 'Yes, London Can Take it.

http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/005/807ookdy.asp?pg=2

Met Operas

2005-07-04T21:58:00.000+02:00

Opera avond
The Metropolitan Opera. Mijlpalen en curiosa uit het archief van de roemruchte Newyorkse ´Met´.

The Dutch Concertzender will devote July and August Sunday evenings (19 - 23 CET/17-21 GMT) to 'milestones and curiosities' from the archives of the Met. They began yesterday (Sunday July 3) with La Bohème from 1977 with Renata Scotto, Luciano Pavarotti and Ingvar Wixell, Levine conducting. This was announced on the program schedule, and it took about two hours, so after the performance the announcer proclaimd that there was time for another complete Puccini opera. Then we got a complete Tosca from 1960 with Milanov, Mitropoulos conducting. Not bad, I must say.

You can listen to it by clicking Luister live on top of the program grid.

Link: http://www.concertzender.nl/cgi/site/programmagids.php?date=2005-07-03&month=0&detail=12508

Back home

2005-06-29T15:16:00.000+02:00

Åter hemma efter 10 dagar i Berlin - bara en (1) opera denna gång. I Puritani på Deutsche Oper med Edita Gruberova och Joseph Calleja. Gruberova var helt fantastisk, underbar sångerska - ett antal höjdtoner hamnade dock inte alltid riktigt rätt. Calleja var också i fin form, han sjöng de superhöga tonerna ganska hyggligt. Den dystra uppsättningen var från Wiener Staatsoper.

Annars var det gay-lesbisk 'Stadtfest' ena helgen och den stora gayparaden lördan därpå. Gay-paraden motto var Unser Europa gestalten wir - We shape our Europe! I täten var en vagn prydd med Regnbågsflaggor och EU-flaggor och mottot http://www.stop-discrimination.info . Här finns EU med som ett naturligt inslag.

June 22, 2005
Today I visited the Memorial to the Murdered Jews of Europe, near the Brandenburg Gate.

www.stiftung-denkmal.de

I was most impressed and moved. I walked through the Field of Stelae and visited the underground information centre, with its Room of Dimensions and its Room of Families.
I think this will be a very thorough reminder of what happened during the Nazi era that cannot be ignored or forgotten.

Väl hemma igen återupptogs inspelningarna via Internet - i går (28 juni) öppningsföreställningen på Bayerska statsoperan i München av en nyuppsättning av Ödets makt med Violeta Urmana, Franco Farina, Mark Delavan och Kurt Moll. Den utmärkta DR Klassisk sände direkt.

Berlin

2005-06-15T22:43:00.000+02:00

Off to Berlin for Gay-Lesbian Street Party week-end

http://www.regenbogenfonds.de/index_d.php?sid=7

My friend Gerhard will host Das wilde Sofa

http://www.regenbogenfonds.de/index_d.php?sid=11

"Der Publikumsmagnet des Stadtfestes ist jedoch die »Hauptbühne« Eisenacher-/Ecke Fuggerstraße! Und zu den absoluten Höhepunkten dürfte auch in diesem Jahr wieder die Promi-Talkshow »Das wilde Sofa« gehören. Gerhard Hoffmann und Biggy van Blond prüfen hier täglich von 15 bis 16 Uhr ihre Gäste auf Herz und Nieren. Am Samstag, dem 18. Juni, die Bundesjustizministerin Brigitte Zypries (SPD) und den Schauspieler und Sänger Matthias Freihof und am Sonntag, dem 19. Juni, den Bundesumweltminister Jürgen Trittin (B’90/Grüne) und den TV- und Comedy Star Georg Uecker. "

and the following week-end Christopher Street Day Parade

http://www.csd-berlin.de/

In between one visit only to the opera, this time I Puritani at the Deutsche Oper with Edita Gruverova and Joseph Calleja.

Eugen Onegin

2005-06-12T14:42:00.000+02:00

Det var en lysande föreställning av Eugen Onegin på Operan i fredags (10/6) kväll. En fantasifull och spännande uppsättning med sångare på högsta nivå - med Maria Fontosh i spetsen. För en gångs skull ingenting att gnälla över. Fast på textremsan hette huvudpersonen inte Eugen utan Jevgenij - så kallades han förra gången operan gavs på 1980-talet.

Lördagkvällen ägnades åt att lyssna på Die Frau ohne Schatten live från La Monnaie/de Munt i Bryssel. Jag lyssnade via internet hos den franskspråkiga Musiq3 - fin ljudkvalitet hela tiden. Speciellt fina var José van Dam som Barak och Silvana Dussman som Kejsarinnan. Och inte minst orkestern under Kazushi Ono (som ska dirigera Tristan i Bayreuth i sommar. Anmärkning 31 juli: Det var en annan japansk dirigent som dirigerade Tristan i Bayreuth: Eiji Oue)

http://www.lamonnaie.be/demunt-1.0/programma/productie.jsp?id=707

Vilken häftig opera - förr spelades den sällan, men numera förekommer den ofta, i Sverige senast i Göteborg.

The Orange Revolution

2005-06-08T18:01:00.000+02:00

Vi som gladde oss åt den oranga revolutionen i Ukraina blev skarpt tillrättavisade i går i Dagens Nyheters Kulturdel.

Sned rapportering var rubriken på debattinlägget som handlade om Revolutionssponsring. Den "oranga revolutionen" (för säkerhets skull inom citationstecknen, min anm.) sponsrades och planerades av amerikanska intressen, får vi veta. Så var det med den saken. Författaren, en för mig okänd Johannes Wahlström, har skrivit mer om detta (Spelet om Ukraina) i Ordfronts majnummer. För säkerhetsskull illustrerades inlägget (i papperstidningen) av ett foto från Kiev 2004 med en mycket prominent USA-flagga. Det framgår inte om fotot satts dit av kulturredaktionen eller av författaren.

Läs hela debattinlägget här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=424816&previousRenderType=6

Nåja, Ukraina verkar närma sig Europa i alla fall och deras radio är ansluten till EBU - den europeiska radiounionen. I helgen sände stationer i National Public Radio i USA en inspelning från The National Opera of Ukraine i Kiev av Ponchiellis La Gioconda. Den lyssnade jag på via Internetradio (genom WOI från De Moines i Iowa!). Den hade, enligt programvärden Lisa Simeone, sänts av ett antal europeiska radiostationer tidigare.

I huvudrollen sjöng Tatjana Anisimova. En spännande sångerska som jag några veckor tidigare hört i huvudrollen i Lady Macbeth från Mtsensk. Denna gång från Bolsjojteatern i Moskva, och som sändes av den norska radion! Också lyssnad på via Internetradion.

Armchairconductor har det brått med alla operor som strömmar via Internet.

http://www.operacast.com

EU-konstitutionen

2005-06-06T13:40:00.000+02:00

En av de mer insiktsfulla kommentarerna läser jag i Expressen. Det är den franske skribenten Bernard Henri Lévy som kommenterar. På svenska heter det Nejdukar. Kommentarerna gäller den franska folkomröstningen, men gäller också - som jag ser det - för den i Nederländerna.

Putin, islamisterna, krigsherrarna och storkapitalet tackar de franska väljarna. Bernard Henri Lévy konstaterar att nejröstarna föredrar illusionen.

Läs hela kommentaren här:
http://expressen.se/index.jsp?a=294890

Några citat (min fetstilsmarkering):

Det fyller serbiska, kroatiska, albanska, till och med turkiska nationalister, med förtjusning: det överträffar de vildaste förväntningarna hos dem som med obehag sett en underlig styrelseform byggd på medborgarskapstanken breda ut sig, en styrelseform där nationell, etnisk och religiös tillhörighet var på väg att underordnas en ny lojalitet, lojaliteten gentemot en idé.
Frankrikes nej tillfredsställer också islamisterna som känner sig bättre till mods i ett Europa som liknar ett durkslag än i ett Europa med samverkande poliskårer och domstolar.
Och vad gäller den franske rörmokaren som förmodligen nu tror sig inte längre behöva frukta den polske rörmokaren, vad gäller den relokaliseringsbare arbetaren för vilken man omsorgsfullt dolt att han kan relokaliseras bra mycket snabbare i Nice-fördragets Europa än i det Europa som var på väg att konstituera sig

Själv såg jag valvakan på fransk TV (jag har ju TV5 i min kabel) och tyckte det var väldigt obehagligt att se först Le Pens dotter, och sedan honom själv triumferande kommentera valutgången. Det dom så frejdigt röstade nej till var ju ett ja till de fördrag som nu gäller - det verkar inte som nej-anhängarna var så insatta i Nice-fördraget, Maastricht-fördraget, Amsterdam-fördraget mm.

Happy 6th of June

2005-06-06T11:53:00.000+02:00

Vad är Sverige? Det här hittade jag i dagens Expressen

Eric Erfors:
En sak. Snusaskkopp. Vasalopp. Elevråd. Rot-avdrag. Ishotell. Golfbanor. Energiskattemoms.
Sambo.
Vi-i-femman. EU-motstånd. Rökfritt. Ikea-bokhyllor. Gnosjöanda. Energimyndigheten.
Skattetryck. Vattenskoterförbud. Elöverkänsligas riksförbund. Radiotjänst. Integrationsverk. Giftinformationscentralen. Epa-traktor.
Strandskydd. Värnplikt. Efterlevandepension. Reavinstbeskattning. Integrationsverk. Glasögonbidrag. Exportbidrag.
Sexårsverksamhet. Vinterkräksjuka. Ensamstående. Raukar. Inkomstprövning. Generationsorättvisa. Enpartistat.
Skyddsombud. Vabba. Eslövsgotik. Resegarantinämnden. Iprenmannen. Glesbygdsverket. Ekonomistyrnings-
verket.
Systembolag. Vindunkar. Ecklesiastikdepartementet. Restskatt. IB-affären. Grönavågare. ETC-konkurs.

http://expressen.se/index.jsp?a=296129

Sport & Fritid

2004-12-17T17:05:00.000+01:00

I går var jag alltså på Operan och såg Sport & Fritid - en opera om liv och död underrubriken i operans titel) . Inte ett stycke man obetingat måste se, lite småroligt, musikaliskt fint framfört och faktiskt njutbar musik. Men stycken som handlar om 'liv och död' tycker jag är menlösa, det blir lite allmänt pretentiöst filosoferande. Det är inga mänskliga konflikter som griper tag i en, som det var i Christina, t ex.
Jag vill ha operor med lite intressantare teman. Kärlek, svartsjuka, konflikten mellan känslor och plikt, t ex. (Jag måste erkänna att jag en gång försökt läsa en bok av Niklas Rådström, textförfattaren, men jag kom inte många sidor innan jag la den åtsidan oläst.)

Eller vad sägs om följande djupsinne? Ur Sången till bollen, som finns avtryckt i programbladet
Vet du vad tomheten är?
Här, det är ett liv.
Ta emot det!
Det kan vara ditt.
Ta emot det!
En boll!Nu är den din!

Nu ser jag fram mot Fransk operaafton, på Operan (Stockholm) onsdag 22 december: Musik ur Den stumma från Portici (Auber), Leonora - La favorite (Donizetti), Profeten (Meyerbeer), Hamlet (Thomas), Sapho (Gounod), Thaïs (Massenet), Trojanerna (Berlioz)

First posting

2004-12-07T21:33:00.000+01:00

Now I have created my first blog. Not much so far.

La Scala opens again

2004-12-07T13:21:00.000+01:00

Tonight is the opening of the reconstructed LaScala. I will listen to the live broadcast on the Internet of Salieri's Europa riconosciuta. Of course Radio Tre RAI will carry it, but I will listen to it on a better station. Also broadcasting live is DR Klassisk (Denmark), Klassikraadio (Estonia), the two Belgian classical music-stations KLARA and Musiq3, FranceMusique and some others.

http://www.operacast.com/thiswkdays.htm#TUESDAY

But not the Swedish P2 (who could have imagined that)